Inblick: De okända och oskyldiga fångarna i Sverige

Varje år eskorteras strax över tusen svenskar av uniformerade poliser till ett häkte, utan att bevis har lagts fram eller någon egentlig förhandling skett. De placeras i häktet i väntan på att en av Kriminalvårdens transporter ska ha möjlighet att föra dem vidare. Vissa sitter flera dagar på detta sätt. Väl på plats på anstalten förses de med de fångkläder de anvisats, en form av pyjamas med anstaltens text på alla plagg. Inom ett par veckor kommer faktiskt en förhandling ske, i en förvaltningsrätt. Här kan de, oavsett omständigheter, utgå från att de blir fällda. Andelen som frias är försvinnande liten. Nu börjar deras halvår som okänd och oskyldig fånge. Det finns ingen frigivning efter två tredjedelar som vid begångna brott, någon frigivning i förtid existerar inte. På dagen sex månader från det datum personen plockades in släpps denne ut igen, oavsett hur tiden som frihetsberövad sett ut.

En kostsam verksamhet som aldrig utvärderas

Vilka är då dessa mystiska och okända fångar? Det är personer som ”dömts” enligt Lagen om vård av missbrukare (LVM), en lag från 1988. De skiljer sig från andra frihetsberövade främst genom att de inte begått något brott, men också genom att ingen polis eller jurist har behövt presentera bevis mot dem. Dessa anstalter, ”LVM-hem”, ligger vanligen långt från befolkningscentra, och den intagne ska helst placeras så långt från den egna hemorten som möjligt. Det finns för närvarande elva sådana anläggningar på olika platser i landet, de flesta för män och ett par för kvinnor. De har ett fyrtiotal platser per anläggning, och dessa är vanligen indelade i en låst, en halvlåst och en öppen avdelning. [caption id="attachment_73638" align="alignright" width="225"] STEFAN HELL FRÖDING, pressansvarig på SiS, talar konti­nu­erligt om frihetsberövandet som ”vård”, en inställning som delas av få intagna eller ens av personal.
Foto: SiS[/caption] Nya Tider har tittat på denna för allmänheten relativt okända verksamhet, och försökt få klarhet i hur den ser ut och inte minst hur en tämligen godtycklig, och kostsam, hantering kan ske i en rättsstat. Vi börjar hos Statens institutionsstyrelse (SiS), en myndighet med 3  000 anställda som ansvarar för tvångsvården och driver anstalterna, men ska visa sig vara måna om att snarare utmåla sig som förvaltare av själva maskineriet. De tidigare intagna som Nya Tider talat med vittnar framför allt om en stor meningslöshet och tristess, där man i princip sitter inlåst för att titta på tv och filmer vecka efter vecka. Vård­innehåll saknas och samtliga ser de sex månaderna helt enkelt som ett straff, även om inget brott begåtts. Våra första frågor till pressansvarig Stefan Hell Fröding, den ende inom organisationen som är beredd att besvara frågor, blir därför på detta tema. Han svarar via mejl, och vi kan tydligt se kontrasten mellan klienternas upplevelser och byråkratins syn på sig själv. NyT: Uppfattar ni de månader som klienten spenderar på LVM-anstalt som en konstruktiv tid? Är det en meningsfull tid och utgift? ”SiS uppdrag är att bryta ett livshotande missbruk i en akut situation. Klienterna riskerar att dö om de inte blir akut omhändertagna. SiS uppdrag är att motivera till frivillig vård och behandling.” NyT: Är det rimligt att försöka straffa bort ett beroende? ”LVM är en vårdlagstiftning, och LVM är vård och behandling.” NyT: Varför sker transport med kriminalvård och förvar i häkten? Dessa personer är ju inte kriminella. ”Myndigheterna samverkar här. Kriminalvården har de resurser och den kompetens som krävs för att transportera SiS ungdomar och klienter. Det är inte meningen att SiS ungdomar och klienter ska transporteras tillsammans med kriminalvårdens intagna.” Det blir fler frågor, men de flesta svar besvarar en fråga som inte har ställts eller upprepar bara ett till synes förberett manus. När Nya Tider läser 13 § i LVM-lagen står det att ett omedelbart ingripande och omhändertagande kan göras då en persons liv anses i omedelbar fara, men vi noterar att när påföljden sex månader väl fastslås, har personen vanligen befunnit sig inom vården under en eller två veckor, och denna omedelbara fara har alltså passerat. LVM ska förvisso motivera till vård i ett senare skede, men enligt de intagna vi pratat med pågår knappast någon vårdaktivitet under tiden på själva anstalten. Slutligen sker det i verkligheten naturligtvis att LVM-intagna transporteras med kriminella, med det är mindre relevant. De transporteras på samma sätt, i samma fordon, med samma personal. Vid uppehåll sätts personen i häkte, med de visitationer detta medför. Mest häpnadsväckande i denna historia är att ingen uppföljning av resultat har presenterats eller ens verkar ha gjorts. Tusentals personer går igenom ett system till stora kostnader, men ingen vet vilken effekt man uppnått, om någon alls. SiS egen uppgift om ”avgift för vårddygn”, alltså vad en intagen kostar varje dag, är 4 650 kronor. Det innebär att en enda individ som genom kommunens försorg sätts på LVM kommer att kosta samma kommun över 800 000 kronor under de sex aktuella månaderna, förutsatt att hela perioden sker i denna form. För hela gruppen vuxna (det finns ungefär lika många minderåriga) börjar totalkostnaden därmed närma sig en miljard per år. SiS menar att deras uppgift är slut när vistelsen är slut, varför de inte har något skäl att fundera över resultatet, Socialstyrelsen hänvisar till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som i sin tur hänvisar tillbaka till Socialstyrelsen. Den rimliga slutsatsen är att ingen tittar på resultaten eller är intresserade av att göra det. Dagar av meningslöshet Nya Tider har även talat med personer som själva har gått igenom detta system som intagna. En i dag 33-årig man, som vi kan kal­la ”Johan”, dömdes till sitt första LVM som 21-åring. Det brukar sägas att har man väl fått ett första LVM är det lätt att få fler, och det stämmer även i Johans fall. Sedan den första rundan har han hunnit med totalt sju LVM på fem olika anstalter. Om den vård som sägs ske inom LVM-systemet säger han: − Den vården jag anser att jag fick var tid ifrån drogerna, men inte mycket mer än så. Det finns ju motiverande samtal, men detta är endast en gång i veckan i cirka 20 minuter, och på en låst avdelning sitter man 24 timmar sju dagar i veckan. [caption id="attachment_73640" align="alignnone" width="585"] ”JOHAN” är i dag 33 år gammal och har dömts till åtskilliga LVM sedan sitt första, som han fick då han var 21 år gammal. Foto: Privat[/caption]   Johan menar att varje dag såg likadan ut och präglades av meningslöshet: − Dagarna började med att man försökte sova så länge det bara gick för att försöka fördriva tiden. På hellåst avdelning satt man framför tv:n hela dagarna och kvällarna. Hade man tur fungerade även tv-spelet, så att man kunde spela det en stund. Mycket mer fanns inte att göra. Efter några veckor flyttades man till halvlåst avdelning, men där såg dagarna nästan exakt likadana ut som på hellåst avdelning. Förutom att man då kunde gå en promenad en gång om dagen, om personal hade tid och lust. Folk fick även gå till gym och träna om dom kände för det, men för många var inte detta ett alternativ då det varken fanns motivation till det eller lust. Eftersom hela LVM-systemet motiveras med att man vill uppmuntra människor till drogfria liv blir det en naturlig fråga att ställa till någon som sett det från insidan. Johan är minst sagt skeptisk: − Jag skulle säga att LVM verkligen inte har uppmuntrat mig till ett drogfritt liv! Det är helt och hållet min egen förtjänst att jag i dag är drogfri och har varit det i 14 månader. Inget LVM har vare sig skrämt mig eller motiverat mig att vara drogfri, utan har i stället lärt mig mer om droger och var man kan få tag i dem, eftersom man umgås med tunga narkomaner dag in och dag ut i flera månader och det konstant pratas om droger. Förutom det stora fokus på droger som uppstår när man föser samman människor med detta som gemensamt intresse, kan LVM-miljön vara destruktiv på andra sätt. Johan nämner några exempel på hot och våld: − Jag har bevittnat våld och blivit utsatt för våld, av klienter men också personal. När jag blev misshandlad av en klient, förflyttades inte denna person till isoleringen för att han var våldsam och hotade personal, medan jag, som var lugn, sattes på isolering och sedan på hellåst avdelning tills den andre klienten flyttat vidare. Personal har även uppvisat maktmissbruk och kunde säga saker som ”Gör du inte det där, kastar jag in dig på låst”.

”Vi tillämpar de lagar som finns”

Även om processen för den enskilde kan te sig både orättvis och godtycklig, finns det i botten en lagstiftning och en förhandling som sker i förvaltningsrätten. Personen kan anmälas av en läkare, en socialarbetare eller en nära anhörig, varpå socialtjänsten inleder en utredning. Marcus Edelgård har mångårig erfarenhet som ordförande vid denna typ av mål vid Stockholms förvaltningsrätt. Han vill inte använda begreppen ”frias” och ”fällas”, eftersom det inte handlar om brottmål, men menar att det trots allt förekommer att rätten går på försvarets linje, där den som hotas av att frihetsberövas enligt LVM slipper detta. I verkligheten är det ytterst ovanligt och målen klubbas igenom närmast automatiskt. NyT: Det är intressant att du nämner brottmål, för en tydlig skillnad är ju att det vid dessa krävs genuin bevisning i form av foton, DNA, vittnesmål och så vidare, men i dessa fall egentligen ingenting, trots att påföljden blir frihetsberövande. Hur ser du på det? − Vad som krävs står ju i lagen. Man ska ha en utredning som nämnden har gjort och man ska bifoga ett läkarintyg. NyT: Det som är lite speciellt är ju att man döms till frihetsberövande utan att ett brott har begåtts. Har du som jurist någon tanke kring det? − Jag jobbar ju som domare och vi tillämpar de lagar som finns. Jag har ingen privat åsikt om det. Vad man kan konstatera är att det finns tvångsvård på fler områden, exempelvis för barn som far illa. Vi har också tvångsvård av psykiatriska skäl. NyT: Man kan ju tycka att det är lite märkligt att man under denna resas gång aldrig kan ompröva, lägga till eller dra ifrån tid beroende på hur situationen utvecklar sig, utan att det blir exakt sex månader, precis som ett straff. − Det där är egentligen saker som inträffar efter domstolen har sagt sitt, så det är kanske en fråga du i stället bör ställa socialnämnden, hur de ser på det. Även i år kommer ett tusental personer att låsas in för att titta på tv, till en kostnad av 4 650 kronor per person och dygn. Inte för att någon har kunnat konstatera någon nytta med förfarandet, utan för att systemet rullar vidare utan att ifrågasättas av de personer som lever på det. Ytterst ligger ansvaret på lagstiftarna, men socialminister Lena Hallengrens (S) presstalesperson valde att inte svara på Nya Tiders frågor.