Image may be NSFW.
Clik here to view.
Clik here to view.
Fernando Caceres. Foto: Privat[/caption]
Nu kan det dock vara slut på den historiska benämningen av utställningssalen, då ett konstnärskollektiv, som enbart accepterar ”rasifierade” som medlemmar, vill se ett namnbyte.
Bara en anställd på skolan har hittills uttryckt skepsis mot förslaget. Hon har till följd av det nu hamnat börjat mobbas av kollegorna.
Skolans rektor Maria Lantz, som bland annat ligger bakom de redan diskriminerande riktlinjerna för tillsättning av tjänster på Konstfack, har inspirerats av konstkollektivet för att implementera sociala tvångsåtgärder på skolan. Under att hennes kollega ansätts av aktivistiska kollegor, öppnar rektorn för fortsatt utbyte med rasideologerna.
Konstkollektivet kallar sig Brown Island, vilket de själva säger är en kommentar till Vita Havet för att påvisa den utsatta minoritetsställning icke-vita studenter har på skolan. Konstnärsgruppen, som alltså är öppet rasdiskriminerande i sin kärnverksamhet, startades 2016 på Konstfack av en samling studenter med minoritetsbakgrund. I en artikel i Mitti Söderort från 2017, konstaterade kollektivmedlemmen Fernando Caceres att det var som ”ett slag i ansiktet” att börja på skolan eftersom han upplevde allt så likriktat. Samma år presenterade konstkollektivet utställningen ”Brown island in the white sea” som bestod av en jättelik piñata föreställande Donald Trump.
[caption id="attachment_74783" align="alignright" width="360"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Cassandra Lorca Macchiavelli. Foto: Facebook[/caption]
– Det här rummet där vi har utställningen heter Vita havet, och vi är den bruna ön. Namnet blir komiskt eftersom Konstfack är så otroligt vitt, sade en av konstnärerna, Cassandra Lorca Macchiavelli, till tidningen.
Nu har alltså debatten blossat upp på skolan om hur man skall hantera det faktum att Vita Havet numera är ett problem.
Ensam professor på Konstfack kritiserar raskollektivets utspel
Kontroversen blev känd utanför skolans väggar genom en debattartikel som publicerades den första februari i Bonniertidningen Dagens Nyheter. Författare var professorn i designhistoria på Konstfack, Sara Kristoffersson, som även arbetar som konstkritiker på Bonniertidningen Dagens Nyheter. [caption id="attachment_74775" align="alignright" width="359"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Sara Kristoffersson. Foto: Wikipedia/Alicia Fagerving[/caption]
Inledningsvis konstaterar Kristoffersson att identitetspolitiska debatter på senare tid skakat flera nordiska konsthögskolor. Först redogör hon för en nyligen uppkommen skandal i Oslo, där ett foto av fotografen Vanessa Beecroft unisont pekats ut av studenter och lärare som rasistiskt och sexistiskt. Det ledde till att rektorn till slut avgick. I Köpenhamn skruvade en konstnärsgrupp loss en gipsbyst föreställande Fredrik V och kastade den i kanalen där den löstes upp. Det kollektivet hade motiverat konstförstörelsen med att Danmark haft kolonier under kungen. Också i Köpenhamn fick rektorn sparken, konstaterar Kristoffersson.
Hon påpekar sedan att rasaktivisterna i Brown Island inte förstått historien bakom namnet Vita Havet. Namnet är inte ett rasistiskt ställningstagande utan har bara hängt med efter att man i början av 1950-talet skapade ett ljust rum med vitmålade väggar som skulle fungera som utställningssal för elevernas arbeten.
Ändå framgår det snart att Kristoffersson själv omfamnar samma ras- och normteorier som driver det separatistiska konstkollektivet, men hon betonar samtidigt att färgen vit i sig inte är något man bör ta avstånd ifrån:
”Att diskutera vithetsnormen är självklart angeläget. Det finns maktstrukturer och tankefigurer som måste granskas och ifrågasättas. Men färgen i sig eller ordet som sådant är knappast rasistiskt eller normbejakande.”
Hon fortsätter med att färger i högsta grad är sociala och kulturella konstruktioner som saknar inneboende mening. Därefter funderar hon över den effekt som kunde följa av att man demoniserar en färgen vit. Hur skulle människor då förhålla sig till Beatles ”White Album” och rockgruppen Creams ”White room”? Och skulle det vara fel att drömma om en vit jul?
Separatisterna svarar Kristoffersson – anklagar henne för att polarisera
Brown Island svarar Kristoffersson den 5 februari i DN. De säger sig inte alls vilja påtala att färgen vit i sig är rasistisk, men de betonar att den homogena rasfördelningen på skandinaviska konsthögskolor är ett ”demokratiskt problem.” Kollektivet påstår att Konstfack ännu lider av en rasistisk problematik och att Kristoffersson genom sin ståndpunkt polariserar och underminerar människors arbete. I en genomgång av skolans fotoarkiv har kollektivets medlemmar funnit att både lärare och studenter målat sig i ”blackface” och dessutom nyttjat ett rasistiskt språkbruk. De fortsätter med att kritisera det i konstsammanhang ofta förekommande begreppet ”den vita kuben” – det klassiska format av vita väggar som fungerat som utställningslokal genom tiderna. De rasaktivistiska eleverna menar att det är en ”ideologiskt ritualiserad plats med rötter i den västerländska modernismen – en tradition som har förespråkat idéer om vithet, renhet och rasbiologi.” De avslutar med att deras krav på namnbyte på lokalen, som hittills bara ifrågasatts av Kristoffersson själv, skulle vara en del av en ”dialog”.Lärare ställer sig bakom rasaktivisterna i mobbningsangrepp i DN
Skolans designprofessor får också mothugg från andra anställda på Konstfack som vill försvara den rasideologiska synen på lokalen. I en replik i DN på Kristofferssons artikel den 12 februari kritiserar 44 professorer, lektorer, adjunkter och doktorander vid Konstfack Kristerssons utspel. Det antyds att Kristoffersson inte förstått sitt uppdrag och de påstår att hon gjort sig skyldig till skadlig maktutövning bara genom att skriva debattinlägget över huvud taget. Skolan skall istället ta hand om debatten internt i syfte att skydda studenterna bakom det aggressiva utspelet. Man fortsätter med att betona att diskriminering och ojämlikhet är ett generellt problem, även i rekryteringen till konstnärliga högskolor. (Detta är extra intressant i sammanhanget då Konstfack satt just diskriminering i system, vilket Nya Tider förut granskat och som berörs längre fram i den här artikeln.) Det framgår dock inte med tydlighet om kollegornas utspel om ojämlikhet och diskriminering skall insinuera att den vita Kristoffersson borde överväga att lämna sin anställning själv. Man fortsätter att upplysa henne och läsarna om att myndigheter har en skyldighet att verka inkluderande och förebygga kränkande särbehandling och diskriminering. Eleverna använder sig nu av konstnärliga verktyg för att tillsammans med anställda och ledning söka motarbeta strukturell rasism, berättar de 44 konstfacksanställda. De anser också ”att något viktigt börjat hända” i och med att Vita Havets färgbetonade namn börjat granskas utifrån ett likriktat rasperspektiv. Det totalitära anslaget i att elever, ledning, och anställda samtliga förväntas ha samma ståndpunkt i frågan hoppas man skall kunna ”skapa verklig förändring”.Den oliktänkande designprofessorn ser sig utsatt för ”häxjakt”
Sara Kristoffersson inser i en slutreplik den 12 februari i DN att hon hamnat i en svår sits då ett flertal av hennes kollegor påstår att hon missbrukar sin position genom att framföra kritik mot rasperspektivet på utställningslokalen. Kristoffersson, som trots allt delar skolans antirasistiska doktrin, betonar att kampen för den goda saken inte får leda till historielöshet. Sedan avslöjar hon att en hatkampanj startats mot henne på skolan. ”Ett upprop har initierats mot mig och samtliga skolans lärare har fått en inbjudan att underteckna inlägget. Därmed får frågan en helt ny dimension som väcker associationer till häxjakt”, skriver hon och påtalar att hon nu angrips enbart för att ha bidragit med fakta.Militant rektor inspireras av rasaktivisterna
Men Kristoffersson verkar i skrivande stund inte få något avgörande stöd från högre ort på den radikalpolitiska skolan. Rektorn Maria Lantz har nämligen själv inspirerats av just Brown Islands rasidéer och utgått från dem för att introducera sociala styrmedel för personal och elever. Med separatisterna i åminne, utsåg Lantz 2019 en ideologisk arbetsgrupp på högskolan: OSVR. Riktlinjerna för gruppen står att läsa på Konstfacks webb på sidan ”About Konstfack Discrimination/racism”. Sammanslutningen skulle ”sätta strålkastarljuset på och motarbeta strukturell rasism på de områden vi delar” (to highlight and counteract structural racism in the areas we share). Det antirasistiska genomlysningsarbetet var tänkt att slutföras 2020, men försenades på grund av corona och BLM-rörelsen. Till slut producerades ändå ett så kallat processdokument som skulle ligga till grund för kampen mot rasism på Konstfack och – som det står – i hela samhället. [caption id="attachment_74777" align="alignright" width="359"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Maria Lantz, rektor för Konstfack. Foto: Wikipedia/Riksutställningar[/caption]
Om Vita havet-krisen gjorde Lantz den 9 februari i Sveriges Radio en utläggning om kroppar, känslor och vilka människor som egentligen vistas inom skolans väggar.
”Diskussionen om vårt stora utställningsrum är mycket större än bara namnet. Det handlar om bemötande, det handlar om arkitektur och det handlar om kommunikation. Och där någonstans börjar diskussionen om vilka kroppar, vilka människor som vistas på konstfack och hur man känner sig om man inte tillhör utseendet som majoriteten av lärare och studenter på skolan haft väldigt länge.”
Och Lantz har verkligen visat att hon vill ta reda på människors intima detaljer för att bedöma om de skall tillåtas vistas på skolan. Särskilt hårt granskade får den som söker arbete på Konstfack räkna med att bli. Under MeToo-eran slog rektorn fast att man på flera sätt skulle förhöra sig om arbetssökandens privatliv. Frågor som handlade huruvida den sökande givit prov på eventuella ”härskartekniker och sexistiskt beteende” skulle ställas både till personen själv, och till referenser – alltså personens umgängeskrets. Detta, hoppades Lantz, skulle alla konsthögskolor göra, för annars tenderade ”personer med denna typ av osunda beteenden att premieras vidare i våra system!”.
Lantz har också ändrat anställningsprocesserna så att största hänsyn skall tas till den sökandes ideologiska orientering och könstillhörighet – något som torde strida mot grundlagen men som av någon anledning ändå tillåtits fortgå.
Ideologiskt tillsatt professor deltar i mobbningen
[caption id="attachment_74782" align="alignright" width="360"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Sara Teleman. Foto: Facebook[/caption]
En som skrivit under attacken mot Kristoffersson i DN är den nuvarande illustrationsprofessorn på skolan, Sara Teleman, vars tillsättning avgjordes på just könsmässig och ideologisk grund. Nya Tider skrev om detta 2018 och tillsättningsprocessen klandrades även av Academic Rights Watch, en svensk organisation som dokumenterar brott mot akademisk frihet och yttrandefrihet på svenska universitet.
Valet till professuren hade stått mellan en manlig sökande och Teleman. Den senare vann på meriterna att vara kvinna och, som man antog, mer normkritisk och mindre ”macho” i sitt uttryck än sin rival. Utslaget bestod alltså inte i att man uppfattade att sökanden hade en god kunskap inom skolans officiella ämnesområden, stor ledarskicklighet eller ens pedagogisk kompetens. Istället räckte det med att ha rätt kön och sympatisera med skolans radikalt progressiva vision av samhället.
[caption id="attachment_74788" align="alignright" width="360"]Image may be NSFW.Clik here to view.
Inti Chavez Perez. Foto: Pressbild[/caption]
Det normbrytande i illustrationsprofessorns värv kan diskuteras då hennes arbete till stor del går ut på att kommunicera om stat och regering och i modern sexualupplysning. Tillsammans med den vänsterradikale sexrådgivaren Inti Chavez Perez, som även suttit som ledamot i bidragsinstitutionen MUCF (myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor), gjorde Teleman ”Jag och Du” (LL-förlaget, 2017). Det är en bok som riktar sig till invandrare där Teleman bidragit med detaljerade bilder av kön och en mångfald av sexuella interaktioner mellan alla möjliga människor. Innan dess producerade paret ”Lätta sexboken” (LL-förlaget 2013) med liknande sexuellt upplägg men nu mer riktat mot ungdomar. Teleman har illustrerat mycket av Sveriges Riksdags material som kan beskådas i institutionens skyltfönster vid Mynttorget i Gamla Stan. Hennes illustrationer pryder också årets propagandakampanj ”Fira Demokratin!” som uppmärksammar 100-årsjubileet av införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige.