![]()
Riksdagsledamoten Anna Hagwall, som uteslöts ut Sverigedemokraterna i slutet av förra året, hade bjudit in etnologen Karl-Olov Arnstberg till ett seminarium i Riksdagen den 21 mars. Temat var att människor som uttryckte sina åsikter i offentligheten och skyddades av Yttrandefrihetsgrundlagen numera ändå allt oftare kunde råka illa ut. Flera riksdagsledamöter hade inbjudits, men inte en enda kom dit för att lyssna på etnologens perspektiv.
Arnstberg berättade att han ställt upp olika förhållningssätt till yttrandefrihet för bedömning.
Det första var att staten lyssnade till kritik, där en växelverkan mellan medborgare och beslutsfattare skapar samhällsutvecklingen – och den här versionen trodde han var själva idén från början.
Ett annat var ett terapeutiskt, där staten låter medborgarna yttra sig men bara i syfte att de ska känna välbefinnande. Det tredje var att medborgarna tillåts ha yttrandefrihet men kan straffas för impopulära åsikter på social basis – något han menade i mycket liknade Sverige i dag.
Arnstbergs kommentar till dagens inskränkta yttrandefrihet och åsiktspolarisering byggde på en analys med botten flera decennier tillbaka i tiden.
– Det handlar om att en maktelit har förlorat sin legitimitet, sammanfattade han.
Arnstberg, som själv var med 1968, drog kopplingar till den tidens tongivande idéer om arbetarna som vänstern hade – en grupp som han menade redan då börjat bli en relativt välmående samhällsklass. Då solidariteten för arbetarnas rättigheter började eka ihåligt och de kommunistiska regimerna visade sig vara dåligt fungerande, krävdes ett nytt narrativ.
En ny grupp behövde ändå definieras för det politiska engagemanget. Det blev invandrarna som blev den gruppen, och den politiska korrektheten började ta form.
– Och då gäller det att beskriva den här verkligheten på ett sätt så att det passar ihop med den makt man antingen vill behålla eller vill erövra, sade Arnstberg.
Beskrivningen av verkligheten blir enligt Arnstberg som en sorts språkligt facit författat av makteliterna. Det viktigaste var inte hur det ser ut på riktigt, utan att återkommande nyttja vissa begrepp, som ”allas lika värde” eller att ta avstånd från ”vi och dom”.
Språket hade blivit viktigare än själva verkligheten, men den ideologiska kartan stämmer inte överens med hur samhället faktiskt blev. Under tiden belönas dock personer som anpassade sig och stämde in i den falska kören.
– Man får inte besvär på sin arbetsplats, man får karriärmöjligheter – alltså, det här är signalsystem för att tala om att vi erkänner den här makteliten.
Professorn blev även personlig i sitt anförande. Han berättade om många av sina gamla vänner och akademiska kollegor som tidvis blockerade vissa perspektiv av ideologiska skäl. Även om fakta fanns på bordet kunde de argumentera mot dem – och detta kunde göras av personer som menade att de följde vetenskaplig metod.
Verkligheten kommer dock oundvikligen segra, menade Arnstberg, floskler och en åsiktskorridor kan inte i längden tränga bort den. Verklighetens triumf behöver dock inte bli något behagligt, menade Arnstberg – om vi väntar för länge med att erkänna och rätta till det som är fel kan det rentav betyda vår civilisations undergång.
Frågestunden efter föredraget blev både lättsam och substantiell. Det märktes att Arnstberg var genuint intresserad av publikens funderingar, så det kan nog påstås att det verkligen blev en afton i yttrandefrihetens tecken – trots att den bojkottades av de folkvalda.
