![]()
Att Löfven inte tar chansen att avgå i förväg för att undvika en förnedrande misstroendeförklaring är unikt och beror på att han då har helt andra möjligheter att kontrollera den kommande händelseutvecklingen.
Inför omröstningen avgav partierna röstförklaring med motivering varför de röstar som de gjorde. Först ut var Liberalernas Johan Persson som lite överraskande tog misstroendeomröstningen i försvar mot de som kallar det ”politisk teater”, men också sin medverkan i Januariavtalet. Med devisen ”Avtal ska hållas” förklarade han att Liberalernas fortfarande har förtroende för regeringen.
Annie Lööf (C) utbrast därefter i ett angrepp på ”ytterlighetspartier” och sade att man fortfarande står bakom regeringen. Man skulle inte rösta för en misstroendeförklaring, även om man själv inte ingår i regeringen.
Ebba Busch (KD) gick ut hårt: ”Arrogans mot folkviljan är inte ansvar”, inledde hon, följt av en tillbakablick på Januariavtalet, gestaltat som ett svek mot väljarna och en redogörelse för de tillkortakommanden det lett till.
Jimmie Åkesson (SD), som initierat misstroendeomröstningen, tog upp pensionsfrågan som ett exempel där Löfven ignorerar väljarnas önskemål och fyllde på med exempel på ”fatala misslyckanden”. Även om han var starkt kritisk nådde han inte riktigt upp till Ebba Buschs nivå för dagen.
Ulf Kristersson (M) tog upp regeringens misslyckanden och fokuserade på det orimliga i att ignorera en fjärdedel av väljarna och att ställa ut orimliga löften. Resultatet kallade han ”ett historiskt politiskt misslyckande” som exemplifierades med kriminalitet, arbetslöshet och elbrist.
Den numera partilösa före detta vänsterpartisten Amineh Kakave tog därefter till orda och gick på knagglig svenska till angrepp mot sina före detta partikamrater. Kakabaveh står ståndaktigt fast vid den gamla partilinjen och kommer aldrig att rösta för något förslag som väcks av Sverigedemokraterna eller tolerera en borgerlig regering.
Socialdemokraternas gruppledare Annelie Karlsson höll ett anförande som hämtat inspiration från Annie Lööfs prat om armkrokande och inte tillförde något nytt i sak.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, som gått från osäker nybörjare till närmast rockstjärneliknande status, tog med exempel ur socialdemokratisk historia som grund upp att detta handlar om mer än marknadshyror. Enligt Dadgostar är det den socialdemokratiska regeringen som övergivit svenska folket och Vänsterpartiet, inte tvärtom. Hon poängterade att detta inte innebär att man kommer att släppa fram en högernationalistisk regering.
Annika Hirvonen (MP) höll ett ödesmättat tal där det framstod som om regeringen Löfvens fall skulle leda till ofattbara katastrofer. Eftersom dessa redan inträffat i andra europeiska länder, enligt Hirvonen, förtog det effekten lite för de som ser europeisk politik som mindre extrem än svensk.
Statsminister Löfven kommer att hålla presskonferens 11.30.
Analys
De signaler som kommer från olika socialdemokratiska organisationer och källor talar för extraval, bland annat mobiliserades SSU redan under söndagen för att förbereda en valkampanj. Detta kan dock vara ett förhandlingsknep från Löfven. De flesta partier vill undvika ett extraval där utgången är osäker och potentiellt katastrofal för Liberalerna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Problemet för Löfven är att de han måste övertyga, Centerpartiet och Vänsterpartiet, inte upplever att de har något att förlora på ett nyval.
Under veckan kommer det att pågå intensiva förhandlingar, så länge Löfven bedömer att det är meningsfullt. Det kan komma att leda till långdragna talmansrundor, även om talmannen Norlén nu verkar ha förstått att Regeringsformen inte stadgar några lov eller kaffepauser.
Att Löfven skulle få bilda en ny regering kräver att antingen Vänsterpartiet eller Centerpartiet ger med sig och accepterar ett ändrat Januariavtal. Ingenting tyder på att någon av dem kommer att göra det. Vänsterpartiet har vind i seglen efter att ha stått upp mot Löfven, och Centerpartiet vet att de kan pressa Löfven ungefär hur hårt som helst eftersom det utan dem inte blir en Löfven-regering.
En moderatledd regering är också osannolik eftersom även där måste Centerpartiet eller Vänsterpartiet ge med sig. Vänsterpartiet har ytligt sett absolut ingenting att tjäna på en moderatledd regering, men det finns kanske en möjlighet. Ulf Kristersson skulle kunna lova att lägga frågan om marknadshyror på is tills efter nästa ordinarie val och sockra budet med mer än Löfven har varit villig att göra. Några exempel på det är mer resurser och bättre arbetsvillkor i vården och bättre pensioner för fattigpensionärerna. Om Vänsterpartiet ska gå med på det måste godbitarna uppväga den propagandavinst man då ger Socialdemokraterna som fram till nästa val kommer att göra ett stort nummer av att en röst på Vänsterpartiet är en röst på Kristersson. Dadgostars tal gjorde dock denna möjlighet ännu mindre sannolik. Är det något vi har lärt oss är det att hon menar det hon säger.
Centerpartiet har ingen som helst anledning att tolerera en moderatledd regering. Deras nuvarande väljare är nöjda med att vara stödhjul åt Socialdemokraterna och massflykt till Miljöpartiet kan befaras av ett sådant drag. Det finns inte heller nya borgerliga väljare att vinna, de ser Centerpartiet som förrädare.
Möjligen skulle ett eller båda av dessa partier kunna tolerera en regering ledd av Liberalernas Nyamko Sabuni. De vet att hon redan inom partiet har begränsat utrymme för att bedriva liberal högerpolitik och man skulle kunna binda henne med överenskommelser om att inte röra vissa politikområden. Hur osannolikt och bisarrt det än är att riksdagens minsta parti leder regeringen finns det en hel del som talar för det. Identitetspolitiska drömmare i alla partier skulle se det som en fjäder i hatten för Sverige att ha en svart kvinnlig statsminister, även om de har svårt att komma över att hon inte har de åsikter som deras stereotyper säger att hon skall ha.
Partistrateger kommer att tveka, skulle hon bli en succé eller en flopp? Det finns mycket som kan gå fel under det kommande året och den vänsterliberala propagandamaskinen kommer att försöka klistra dem på sittande regering istället för att lägga skulden där den rätteligen hör hemma, hos Januaripartierna. Om det inte fastnar kan detta istället bli en möjlighet att rädda kvar Liberalerna i riksdagen. Skulle bedömningen bli att detta sänker Liberalerna kan det får stöd från en i stort sett en enig riksdag.
Detta är förmodligen de enda realistiska alternativen, och inget av dem är särskilt realistiskt. För formens skulle kommer man också att tillfråga Åkesson (SD) om han tror sig kunna bilda regering men det är ännu mer osannolikt. Därefter blir det extraval.
Extraval: Hot och möjlighet
För de flesta riksdagspartierna är ett extraval inte önskvärt. Socialdemokraterna vill sitta kvar och det vill Miljöpartiet också, framför allt vill de inte åka ur riksdagen. Centerpartiet och Vänsterpartiet vill också att regeringen sitter kvar, men med förbehållet att de får igenom sina hjärtefrågor, de har dock inga direkta nackdelar av ett extra val om det är alternativet till att inte få som man vill.
Det mest kompakta motståndet mot ett extraval finns i det borgerliga blocket. Liberalerna är livrädda för att gå till val med nuvarande opinionssiffror och en del Kristdemokrater år också lite nervösa, men med Ebba Buschs nyvunna energi har de förmodligen ingen anledning till oro. Till skillnad från Liberalerna kan man i värsta fall också påräkna stödröster. Liberalerna har bränt den chansen genom att vackla mellan olika ståndpunkter i regeringsfrågan.
Det största motståndet finns hos Moderaterna, som hoppats att ett letargiskt taktiserande istället för handling ska vara en vinnande modell. Moderaterna har tvingats in i misstroendeomröstningen. Planen för hur man ska hantera det parlamentariska läget är att sitta still i båten och ropa om att avsätta Löfven, inte att faktiskt göra det. Att det blev en misstroendeomröstning beror på att Vänsterpartiet missbedömde hur Moderaterna skulle agera. Man insåg inte att det politiska priset för Moderaterna att inte haka på misstroendeförklaringen skulle bli oerhört högt. Har man ropat om att avsätta Löfven i flera år och inte tar chansen har man helt tappat trovärdigheten.
De som har något att vinna på ett extraval är Sverigedemokraterna, men också de partier som aspirerar på att komma in i riksdagen, Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling (jag förbigår här ett antal partier som ligger mycket långt från detta mål). För Sverigedemokraterna (och för Vänsterpartiet) har händelseförloppet inneburit att allt fler partier ser det orimliga i att inte ta hänsyn till väljarnas val genom att vägra tala med vissa partier.
Det grundläggande hindret för ett litet parti att lyckas i ett val är att man måste ha en organisation som distribuerar valsedlar till tusentals vallokaler, helst på mindre än en timme. De partier som uppnår minst en procent i val, oavsett om det är ordinarie eller extra, är till nästa val berättigade att få gratis valsedlar utlagda i alla vallokaler. Uppnår man 2,5 procent får man dessutom partistöd som uppgår till miljonbelopp även för ett mikroparti som Feministiskt Initiativ.
Extravalet blir en chans för AfS och MED att bevisa att en röst på dem inte är bortkastad. De får också möjlighet att kvala in för gratis valsedlar i det ordinarie valet. Förväntat lågt valdeltagande och den korta mandatperioden kan tänkas leda till att väljarna vågar chansa på ett parti som inte garanterat kommer in i riksdagen. Det brinner dock i knutarna, i skrivande stund har de förmodligen inte ens en procent vardera och det kommer till ordinarie val bara att finnas plats för ett av dem.
