![]()
Många har, ibland med ett skratt, noterat TV-profilen Leif G W Perssons återkommande budskap om rättsapparatens tillkortakommanden. Många har också efter sina polisanmälningar om vardagsbrott fått beskedet "inget spaningsresultat", även om bevis eller spår efter brottslingen inte alls tycks saknas. Men det finns också i andra, mera kvalificerad sammanhang, anledning att fundera på hur rättsstaten fungerar.
Ett upplopp som för polisen inte blev något upplopp
Sverigedemokraterna hade i augusti 2015 låtit sätta upp affischer och banderoller på Östermalms tunnelbanestation. Budskapet var ”Nej till tiggeri”. Redan första dagen slets affischer ned, men det skulle bli värre. Dagen efter, den 4 augusti, samlades några hundra demonstranter utanför spärrarna till tunnelbanan. Ett tjugotal poliser och SL-vakter var på plats bakom spärrarna.
Demonstranterna skanderade "Riv ner!, Riv ner!". Därefter stormades spärrarna av folkmassan och bland annat banderoller i taket ovanför rulltrapporna revs ner. Polisen, liksom senast i Rinkeby, och underställda SL-vakter, gjorde inget för att ingripa. Tre män med banderoller som troféer blev dock gripna.
Några problem att identifiera deltagarna i "demonstrationen" är det inte. Till skillnad från oroligheter med maskerade fotbollshuliganer finns det från händelserna otaliga filmer och mobilfoton. Några tiotal miljoner TV-tittare i Skandinavien och Västeuropa blev också åskådare. Det hela blev under sommarens nyhetstorka "en stor grej" och fick oväntat genomslag i svenska och utländska media.
Vad hände sedan?
SL löste eventuella kommande ordningsproblem genom att förbjuda banderoller ovanför rulltrapporna. Motivering blev "att olovlig nerrivning kan utgör en allvarlig olycksrisk”. SL månade alltså, om de skulle ramla ner, om skadegörarnas hälsa. Övriga affischer var meningslöst att sätta upp, eftersom de slets ner.
En förundersökning kom igång under hösten 2015. Minst tre, om inte fyra, handläggande poliser fick i tur och ordning sysselsätta sig med ärendet. Informationsöverföringen dem emellan verkar inte ha varit prioriterad. Undersökningsledare (det måste av formella skäl finnas en) var en underordnad polisassistent. Ärendet, alltså skadegörelse för 462 000 kronor och våldsamt upplopp klassificerades som ett mängdbrott, alltså som ett butikssnatteri. Dessutom verkar BRÅ:s rapport om krav på bättre kommunikation med målsäganden okänd.
När förundersökningen som rörde skadegörelse av de tre gripna männen var klar trädde åklagarna in på scenen. Rättegångsbalken och Förundersökningskungörelsen (1947: 948) § 2 ger uttryck för att åklagaren leder förundersökningen, men i praktiken sköter polisen ensam de flesta förundersökningar som förefaller vara av enklare karaktär. Om det gäller enklare brott av politiker eller andra kändisar brukar dock åklagarna, särskilt om de vill profilera sig i media, visa sig genast. Polis och åklagare aktar sig annars för att klampa in på varandras revir, även om det vore befogat. I undantagsfall, som senast i Malmö med alla sina gangstermord, har åklagare dock offentligt reagerat när polisen inte skött eller mäktat med sina uppgifter att göra förundersökningar i många allvarliga brott. Åklagare nummer ett, en assistentåklagare, fick kalla fötter, förmodligen på grund av de politiska implikationerna i ärendet, och en mera erfaren kammaråklagare fick ta över. Denne väckte åtal för ringa skadegörelse – ett bötesbrott. Kostnaden för skadegörelsen, 462 000 kronor, ansågs av någon anledning inte motivera åtal för grov skadegörelse.
Nu ville målsäganden (SD) ha skadestånd, allt enligt elementär skadeståndsrätt. Åklagaren skall också i normalfallet föra en skadeståndstalan (enskilt anspråk) för målsäganden. Men det ville inte åklagaren, trots sin tjänsteplikt. Först efter kraftiga påtryckningar från SD:s ombud gick åklagaren med på detta och med förhållandevis mycket små belopp.
Våldsamt upplopp?
Målsäganden ville att åtal också skulle väckas för våldsamt upplopp. Blankt nej, utan motivering, från åklagaren. De några tiotal miljoner TV-tittare som sett massans stormanlopp och övriga våldsamheter skulle nog ha varit konfunderade över beskedet om de tillfrågats.
Överprövning av åtalsbeslutet, alltså komplettering av förundersökningen, begärdes. En vice överåklagare konstaterade enbart att "finner inte skäl inleda förundersökning för annat brott". Från riksåklagaren finns särskilda riktlinjer om beslutsmotiveringar (R&R 2013:1), men de tycks inte ha tillämpats.
Vid huvudförhandlingen i tingsrätten uppträdde plötsligt en tredje åklagare, som knappast lagt ner någon möda på att sätta sig in i "struntmålet". Inte heller domstolen hade sin bästa dag. Affischkampanjen, som kostat 462 000 kronor, hade måst ställas in, men sammanlagda skadeståndet fragmenterades till 28 000 kronor. De tre tilltalade, medellösa yrkesdemonstranter, dömdes till obetydliga bötesbelopp.
På senare tid har vi sett flera svaga eller maktfullkomliga åklagarinsatser, inte minst i mål som den "giftmördande" läkaren på Astrid Lindgrens sjukhus, Quick-morden eller den oproportionerliga förföljelsen av den möjligen moraliskt klandervärde Julian Assange.
Ett målsägandebiträde har, när så behövs, befogenheter som ger möjlighet att rätta upp en rättegång som på grund av åklagarens försumlighet håller på att gå snett. Rätten till målsägandebiträde finns dock enbart för fysiska personer, inte för ideella organisationer eller företag. Behöver det vara så? Skall tilltron till åklagarväsendet vara absolut?
Underligheter
Det finns många andra underligheter i ärendet. En är tillämpningen av lagregeln om Brott mot medborgerlig frihet (BrB 18 kap 5 §) som bland annat handlar om olaga tvång eller hot mot den allmänna åsiktsbildningen. När affischer revs ner och "skyddare" knuffades undan, borde regeln ha tillämpats, men detta ville inte åklagarna. Över hela ärendet hänger ett mörkt moln: Går det alltid till så här eller hade det någon betydelse vem som var målsägande?
