Debatt om alternativhögern fick överraskande mothugg

Christoffer Dulny, en av alternativhögerns svenska representanter, besökte med ett antal sympatisörer KulturhusetStadsteatern den 13 september och debatten ”Hur mycket grodor tål Sverige? Humor som politiskt vapen”. Debatten skulle avhandla politisk humor i stort, men även alternativhögerns insteg i den politiska satiren. Christoffer Dulny är ordförande för Nordisk Alternativhöger och även chefredaktör för rörelsens mediasatsning Nordic Altright. Trots att han officiellt presenterats som ledare för svensk alternativhöger i Dagens Nyheter och andra svenska medier blev han inte inbjuden till panelen. Det föranledde honom och några andra som betecknar sig som alternativhöger att bevista evenemanget på åhörarplats. – Vi kom hit ett gäng för att göra vår röst hörd helt enkelt. Jag tror vi var upp till tjugo personer som var här och vi var naturligtvis inte inbjudna att delta i debatten om politisk högersatir, för de vill ju på något sätt låtsas som att alternativhögern inte existerar, säger han.

Merparten av publiken alternativhöger

En bit in i debatten, då ett mer kollegialt samtal etablerats mellan deltagarna på scenen, presenterade sig Christoffer Dulny från publikplats. Då Johannes Klenell, författare och tillika förläggare för vänstersatiriska serietidningen Galago, påstått att det fanns högst fem personer i hela Sverige som såg sig som alternativhöger, ville Dulny visa hur det såg ut i publiken, där alternativhögern utgjorde majoriteten av de cirka 20-30 åhörarna på plats. – Jag skulle vilja börja med att etablera – alla som räknar sig själva som althöger, kan ni göra lite ljud ifrån er? Ett jubel steg upp ur publiken och Dulny frågade Galagos förläggare hur många han trodde det var. Klenell svarade sardoniskt ”tio”, och P3-satirikern Dilan Apak ironiserade över att det lät som att det bara var män. Men Dulny gav sig inte utan fortsatte med att ifrågasätta panelens motiv och hederlighet. – Ni står framför en bild som har retweetats av Donald Trump och hävdar att alternativhögern inte är kulturrelevant. [caption id="attachment_28749" align="alignnone" width="585"] Christoffer Dulny, en av alternativhögerns svenska representanter, fick inte vara med i panelen när althögern skulle diskuteras i Kulturhuset. Foto: Privat[/caption] Efter viss förvirring hos panelen tog P3-komikern Dilan Apak till orda. Hon tyckte att alternativhögern självklart var kulturrelevant, men fastnade vid att hon inte sympatiserade med den och dessutom ansåg hon inte att det fanns någon egentlig högersatir att tala om. – Sen är det klart att ett sjumannalag kan alltid göra sig relevant genom att vinna Korpen, inflikade Johannes Klenell med adress till Dulny, som dock inte var långsam med replik: – Du står där på din scen och är statsfinansierad och ser ner på oss, så det är helt lugnt! Det är vi som är rebeller och du är en del av det förgångna, tyvärr! Han tillade att Klenell hade ”Pepsivärderingar”, ett mem om ett skevt samspel mellan vänsterns ideal och politiskt korrekta livsstilspaket som torgförs av multinationella koncerner.

Överens: Public service vänstervridet

Debatten hade dessförinnan mest kretsat kring hur det kunde komma sig att Sverige hade så lite satir från höger, och man fastnade snart i en diskussion som ganska väl sammanfattades av komikern Aron Flam: – Ska en byråkrat från -68 som inte har slutat krama almarna i Kungsan få bestämma vad som är bra och dålig humor? Dilan Apak, som själv är skatteavlönad komiker på Sveriges radio, skyllde i stället på konsensuskulturen: – För att jag känner lite, oavsett vilken sida man står på, så lever vi i en svensk kultur som är väldigt mycket en konsensuskultur. Och det tror jag kanske är satirens största fiende i dag i Sverige. Även Apak höll dock med om att svensk public service censurerade, vilket enligt henne berodde på en kombination av en beröringsskräck och en vilja att hänga med i trender: – Då är jag inte alls förvånad att högersatiriker till exempel inte får ett bredare genomslag för att det är klart att man inte vill släppa in det. Flams ståndpunkt var generellt att kultur inte behövde statlig sponsring. – Slavarna sjöng på fälten utan att få så mycket som ett öre i statsbidrag från kulturområdet, poängterade han och drog ner applåder. Bawar Ismail hade invändningar mot hur rekryteringen av medarbetare till public service gick till, och pekade på en negativ särbehandlig av etniska svenskar och andra européer. – Men det enda de verkar intresserade av är huruvida människorna de anställer ser ut som mig eller inte. Han berättade också att han hade flera vänner som arbetat på Sveriges Radio och som vittnat om den stränga åsiktskorridor som härskar där. – Ska vi ha public service då är det ju sjukt att vi har ett sådant klimat på Sveriges Radio, tyckte han.

Vänstersatir skapar ”bättre samtal” än högersatir

Galagoförläggaren Klenells kulturhistoriska perspektiv byggde på uppror och hat i en sorts växelverkan. Han menade att det var det som skapade kulturella traditioner, synbart mest inom det moderna tidsintervallet. Därför lyfte han fram vänstersatir som mest relevant i ett svenskt sammanhang. – På samma sätt så är det till exempel inom vänstersatiren att det liksom, det går ju tillbaks till liksom... sextiotalet egentligen, utav olika generationer som har gjort uppror mot varandra, som har börjat hata varandras konst, som har liksom finjusterat och putsat på nånting – som inte alltid är så jävla kul men det håller hela tiden på i en pågående dialog. Klenells invändning mot högersatiren är att den inte haft samma idealiska utvecklingskurva, vilket gjort att den skapar ett ”dåligt samtal”. – Jag har ju skrivit en roman där jag slår stenhårt mot vänstern istället, för det är mycket intressantare, fortsatte Klenell. Värdet i det här introspektiva kulturarbetet betonade Klenell genom att hänvisa till sin nya bok, den delvis självbiografiska Det fria ordet (Natur&Kultur 2017). Boken handlar om just en vänsterinriktad redaktion där huvudpersonen avancerar upp till chefsposition genom att inte göra så mycket alls annat än att vara cheferna till lags. Men Klenell ville samtidigt inte gå så långt som att avskaffa att den statliga översynen och bidragssystemet till kulturen. Han ville hellre se att man löste eventuella bidragskvoter mellan aktörer som hade olika politiska åsikter. Han hade också kritik mot public service. Klenell menade att dagens ideal hos public service är att de kräver just objektivitet hos sina medarbetare, något han tyckte signalerade att de sökte åsiktslösa ”icke-människor” som medarbetare. Vid ett tillfälle hade han sökt ett jobb på Sveriges Radio P4, och då hade han fått kritik för ett vänsterinriktat ordval på sin Facebook. – En värdegrund kan inte vara tom, sade han.

Alternativhögerns oväntade besök rörde om

Christoffer Dulnys och alternativhögerns närvaro i publiken var inte odelat uppskattad. Gefle Dagblads ledarskribent Bawar Ismail tyckte att media hade ett ansvar i att inte ”göda” den nya politiska högerriktningen, och efter debatten blev också några i Dulnys sällskap mordhotade utanför entrén av en vänsterorienterad man från publiken. [caption id="attachment_28747" align="alignnone" width="490"] Denne man mordhotade deltagare som uppgett sig sympatisera med althögern.[/caption] Även i sociala medier har debatten fortsatt, där paneldeltagarna kastat anklagelser mot varandra. Vid ett tillfälle förtydligar Aron Flam att han själv inte tillhör alternativhögern. Klenell kritiserar Flam för att han länkade till filmen upplagd på YouTube av Nordisk alternativhöger och hånar sedan kommentarsavsnittet i slutet av filmen genom referenser till ålderssjuka svenska pensionärer: ”Blir ju lite som att se en film på några dementa som sitter och kollar på allsång på Skansen och ibland spontant sjunger med”, skriver han på twitter. Dulny säger till Nya Tider att alternativhögern kommer att fortsätta påverka den kulturella debatten i Sverige, framledes även utanför nätet. – Internet, det är steg ett. Aktiviteter i köttrymden är steg två. Steg tre är att vi är en kraft att räkna med, folk ska fråga sig själva: vad tycker alternativhögern? Vi ser att det finns ett sug efter oss.