Kina spänner musklerna med ny sidenväg

Kina växer och behöver hitta nya sätt att hitta avsättning för sina produkter. Projektet jämförs ofta med den historiska Sidenvägen som egentligen var ett antal handelsleder som förband Kina med Romarriket och sedan andra länder och riken i Främre Orienten och Europa ända fram till senmedeltiden, då Europas blickar vändes mot Den Nya Världen.

Sex korridorer som ska förbinda Kina med omvärlden

One Belt One Road (OBOR) kan sägas bestå av sex korridorer eller handelsvägar, fem på land och en sjöväg. Än så länge berörs cirka 60 länder, de flesta i Asien och Europa, men även länder i östra Afrika och Australien blir berörda. Grundtanken är att delaktiga länder ska utvecklas och knytas närmare varandra med Kina i centrum. Projektet är uppbyggt kring en räcka av mindre avtal. Mellan Kina och Pakistan skrevs 2013 ett avtal som kallas China-Pakistan Economic Corridor (CPEC). Avtalet beräknas i dag gälla investeringar på 57 miljarder dollar och syftar till att snabbt modernisera Pakistans infrastruktur, inte minst på energisidan med vattenkraftverket Karot Hydropower som reklamskylt, men även motorvägar, broar och hamnar. Ett annat exempel på en av dessa nya sidenvägar är att det varje vecka sedan i maj i fjol går ett tågset lastat med 225 stycken Volvo S90 som tillverkas i Daqing i nordöstra Kina. De rullar på räls hela vägen till slutmålet Zeebrugge i Belgien och Europamarknaden, och har då reducerat transporttiden med två tredjedelar jämfört med vanlig sjöfrakt. Även i periferin ska det byggas infrastruktur. I Afrika planeras det en 270 mil lång snabbjärnväg från Nairobi i Kenya till Mombasa i Tanzania. En annan ska förbinda hamnstaden Djibouti med Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Ny investeringsbank står för fiolerna

För att ro dessa fantastiskt stora investeringar i hamn har det på kinesiskt initiativ skapats en ny investeringsbank, AIIB, Asian Infrastructure Investment Bank. Kinesiskt kapital utgör en stor del av pengarna. USA står helt utanför och Europa och Japan tvekar. Indien är helt kallsinniga, då de tycker att kineserna klampat in i den känsliga tvisten om Kashmir på Pakistans sida. Många har jämfört OBOR med Marshallplanen som USA initierade efter andra världskriget för att stimulera ekonomin i de krigshärjade länderna. Även om det finns vissa likheter är skillnaderna stora. Marshallplanen var förhållandevis kortvarig men effektiv i ett Europa som led akut brist på kapital. Vidare så var det amerikanska dollar som pumpades in och det fick konsekvensen att USA då tog över det ekonomiska ledarskapet i världen. [caption id="attachment_31404" align="alignnone" width="585"] ONE BELT ONE ROAD. Kina bygger den nya Sidenvägen och har redan involverat över 60 länder. Större delen av investeringarna kommer från Kina, men det är också Kina som främst behöver en infrastruktur för att nå ut med sina exportvaror. Grafik: Mantraya[/caption]

Kina orienterar sig utanför landets gränser

Bakgrunden till projektet är enligt många att Kina nu kommit till en punkt i sin ekonomiska utveckling där de behöver expandera. Ekonomin på hemmaplan börjar mattas av. Redan i dag dammsuger Kina världen på lediga högteknologiska företag att köpa upp, tänk Volvo Cars, och även jordbruksmark som ska försäkra kineserna om mat i framtiden. I Afrika arrenderar kineser hundratusentals hektar bördig jordbruksmark där det odlas grödor som kineserna behöver, och med andra länder, som Brasilien med flera, har de tecknat långsiktiga avtal om leveranser av bland annat soja och fläskkött. Många västländer jobbar energiskt på att komma in på den kinesiska marknaden. Inte minst Sverige. I juni 2017 var Stefan Löfven och handelsminister Ann Linde på besök i Kina i spetsen för en delegation med ett sjuttiotal representanter för svensk exportindustri.

Kina tar över

Kritiker till projektet menar att det finns andra bakomliggande intressen från Kina förutom intresset av att öka den ekonomiska aktiviteten. Med det här projektet riskerar USA att hamna i bakvattnet. Vad Kinas ökande inflytande får för konsekvenser på sikt är svårt att sia om, men många anar att Kina på sikt kommer att ta över ledarpositionen i världen inte bara ekonomiskt utan också politiskt och militärt. Kinas mäktiga kommunistparti är högst medvetna om att det finns länder som hyser farhågor för kinesisk expansion och därför har de poängterat att projektet innehåller tre tydliga nej: ● nej till att lägga sig i andras interna affärer, ● nej till att öka inflytelsesfärer och ● nej till strävan mot hegemoni, det vill säga dominans. Med dessa deklarationer hoppas kineserna att oron ska minska för en kinesisk imperialism. Att farhågorna och misstron nog ändå kvarstår hos många är lätt att se.

Utlandskineser

I takt med att Kinas muskler växer får det konsekvenser på alla möjliga plan. En faktor som är ett bekymmer för en del länder är de stora kinesiska folkgrupperna som bor lite överallt i Sydostasien, och som en del misstänker för att ha dubbla lojaliteter. I dag fungerar många av dessa utlandskineser som en affärsbrygga mellan Kina och det land där de bor. Ofta utgör de landets ekonomiska elit. I Indonesien utgör utlandskineserna tre procent av befolkningen, cirka 7,5 miljoner, men beräknas kontrollera 80 procent av de ekonomiska tillgångarna.

Många skeptiker och kritiker i västländer

Det är få ekonomer och ekonomiska experter i väst som lovordar OBOR. Den vanligaste kritiken går ut på att projektet är märkligt otydligt och flummigt och verkar kunna innehålla allt möjligt. Man menar att Kina brister med tydlig information. Det är ofta mycket stora ord och paroller. Som i maj förra året när Kina bjöd in världens ledare kring OBOR. Sveriges infrastrukturminister Anna Johansson var där. Putin var där. Turkiets Erdogan var där och en massa andra ledare som ser till att hålla sig framme, för nu rör det sig om stora pengar, inte minst för korrumperade. Många kritiker betonar att OBOR egentligen bara är ett sätt för Kina att mildra den stora överproduktionen av stål och betong med flera produkter som nu växer fram. Det blir alltså mest ett kinesiskt projekt, där de själva bestämmer innehåll och utformning. Helt klart är i alla fall att Kina nu stiger fram på arenan med jättekliv. Pengar är makt och kommunistregimen i Kina är den enskilda makt som sitter på störst ekonomiska resurser. För de historiskt intresserade så kan man säga att Kina efter en tillfällig svaghetsperiod under några hundra år nu återtar den position som de tidigare hade i världen under flera tusen år, Mittens rike. OBOR är troligen bara början på denna återgång.