![]()
Nu stärks misstankarna om att tvisten egentligen varit arrangerad av politiska syften. Juridikfronten trodde att domstolsuttalanden skulle skapa ny praxis och göra det omöjligt för medier att ha kvar sina kommentarsfält. Men om tvisten varit arrangerad av organisationen själv för att få sådana uttalanden, kan det vara straffbart rättegångsmissbruk.
Medlem stämde Juridikfronten på en krona för ”förtal”
Ursprunget till historien är att vänsteraktivisten Daniel Pihl stämde Juridikfronten vid Linköpings tingsrätt eftersom det stod i kommentarsfältet på organisationens blogg att han var en ”nazist” och ”hashpundare”. Han krävde dock bara en enda krona i skadestånd, vilket Juridikfronten bestred, och i långa inlagor till domstolen framförde båda parterna sina rättsliga resonemang om huruvida medier med utgivarbevis samtidigt kunde ha möjlighet för läsare att kommentera fritt.
Men frågan är om de någonsin varit motparter.
Daniel Pihl har nämligen själv varit medlem i Juridikfronten, även om organisationen gjort sitt yttersta för att hans namn inte ska nämnas i offentliga sammanhang. 2015 greps dock en journalist från Juridikfrontens tidning Avsnitt då han fotograferade in på en anstalt. Tidningen Skånska Dagbladet skrev om händelsen och intervjuade Juridikfrontens ordförande Martin Tunström som var arg över att deras journalist blivit gripen, då han hade gått in på ett privat område som var skyltat med att obehöriga inte ägde tillträde. Tunström menade att ”rätten att ta del av handlingar på stället måste övertrumfa andra hänsyn eftersom grundlag går före annan lag”.
[caption id="attachment_31716" align="alignnone" width="577"]
![Skånska Dagbladet skrev om att en journalist gripits, men nämnde inte hans namn.]()
Skånska Dagbladet skrev om att en journalist gripits, men nämnde inte hans namn.[/caption]
Någon intervju med den gripne journalisten själv har dock inte publicerats och hans namn nämns inte av Juridikfronten eller i några av reportagen om händelsen.
Juridikfronten JO-anmälde anstalten, men även i deras anmälan utelämnades medlemmens namn, eftersom han enligt Juridikfronten måste förbli anonym.
Hade bråttom – röjde sig själv
Ett beslut från Linköpings tingsrätt 2015 avslöjar dock att den gripne medlemmen från Juridikfronten är Daniel Pihl. Alltså samma person som Juridikfronten skulle haft en skadeståndstvist med. Daniel Pihl hade efter att polisen grep honom fått för sig att han behövde en offentlig försvarare och begärde en sådan i tingsrätten, som dock avslog hans begäran eftersom det inte ens hunnit bli någon förundersökning och det därför inte fanns något behov av en advokat. Något åtal blev det heller aldrig och Daniel Pihls ivriga begäran fick istället det enda resultatet att han röjde sitt egna namn.
Samma år fick Daniel Pihl också hjälp av Benjamin Boman, Juridikfrontens jurist, att ansöka om namnbyte. Han heter i dag istället Rolf Anders Pihl.
Ett blogginlägg tillhörande en medlem i Juridikfronten tyder också på att de kände varandra långt före både stämningsansökningar och journalistuppdrag. Inlägget publicerades 2009 och var en debattartikel signerad Daniel Phil och Oskar Augustsson, vilket var Benjamin Bomans namn innan han också bytte.
Namnbyte försvårar granskning och är vanligt bland Juridikfrontens medlemmar. Organisationens jurist Benjamin Boman har till exempel använt fem olika namn och stavningar i sina myndighetskontakter, och 2017 bytte till och med Juridikfronten namn till Ivstitia in Æternum, även om organisationen utåt fortsätter att kalla sig Juridikfronten.
[caption id="attachment_31717" align="alignnone" width="577"]
![Juridikfronten har bytt namn till Ivstitia in Æternum. Skärmavbild från merinfo]()
Juridikfronten har bytt namn till Ivstitia in Æternum. Skärmavbild från merinfo[/caption]
Använde tvisten som argument att stoppa fria kommentarer
Juridikfronten har länge försökt få medier att ta bort möjligheten för svenskar att skriva om invandring på forum och i kommentarsfält. I och med tvisten med Daniel Pihl fick de slutligen den ammunition de ville ha. När tvisten hamnade i Göta hovrätt skrev domstolen i ett uttalande att det inte vore ”möjligt att släppa in omodererade kommentatorer och ändå bibehålla grundlagsskyddet för det redaktionella materialet”.
Därmed fanns ”prejudicerande” uttalanden från en hovrätt av precis det slaget som Juridikfronten behövde för att övertyga de stora medierna om att ta bort kommentarsfunktion. Något som Juridikfronten också var snabba med att använda. I ett inlägg på Juridikbloggen skrev organisationens jurist Benjamin Boman:
”
Konsekvensen av hovrättens beslut torde vara att även större mediewebbplatser där kommentarfälten är fria, inte kan betraktas som grundlagsskyddade enligt 1:9 YGL. Detta kan förstås vara förödande för massmedierna, men det bästa sättet att råda bot på situationen är rimligen att förhandsgranska samtliga kommentarer i samtliga grundlagsskyddade medier (eller ta bort möjligheten att kommentera).”
Fick inte önskad effekt
Även om Hovrätten visserligen uttalade sig, avgjordes dock aldrig förtalsmålet där, utan skickades tillbaka det till tingsrätten för prövning. Både Juridikfronten och Daniel Pihl verkade dock ha fått vad de ville ha i och med Hovrättens uttalanden och saken drevs inte vidare. Ett faktum som tillsammans med det yrkade skadeståndet på bara en krona väckte misstankar redan då om att parterna agerat i samförstånd för att få prejudicerande uttalanden att använda, inte att lösa någon verklig tvist.
Lyckan varade dock inte länge. JK slog fast samma år att hovrättens uttalanden inte innebar någon ny praxis, eftersom det inte fanns något avgörande.
Lusten att stämma för förtal vaknade därefter återigen. Daniel Pihl överlät rätten att kräva skadestånd för att han kallats ”nazist” till organisationen Institutet för Juridik och Internet (IjI) som Juridikfronten samarbetar med. Åtminstone Juridikfrontens jurist Benjamin Boman är också aktiv i båda föreningarna, då han 2013 hjälpte mediekändisjuristen Mårten Schultz att starta IjI. De både vän-organisationerna tvistade sinsemellan hela vägen till Högsta domstolen, som avgjorde saken förra året.
Men inte heller denna gång blev det något avgörande om förtalsfrågan. Högsta domstolen konstaterade att rätten att kräva ideellt skadestånd inte går att överlåta.
Brottsligt att hitta på tvist för att skapa prejudikat
Daniel Pihls hemliga engagemang i den organisation som han stämde och bekantskapen med Juridikfrontens jurist Benjamin Boman ger vatten på kvarn åt misstanken som många redan tidigare haft, att det aldrig funnits någon verklig tvist, utan att det istället var ett agerande i samförstånd för att försöka manipulera fram en prejudicerande dom att använda som argument för att få bort kommentarsfälten och forum från internet.
I ett telefonsamtal från 2013, som Nya Tider tidigare skrivit om mellan Juridikfrontens jurist Benjamin Boman och en annan medlem, framstår det också som att Juridikfronten inte är främmande för att driva tvister i sådana syften. I samtalet sägs att medlemmen åtminstone vid tre tillfällen skrivit förtal om sig själv och andra medlemmar i kommentarsfält på sverigedemokratiska bloggar, som de sedan krävt skadestånd för av sverigedemokraterna. Det framgår att Benjamin Boman varit medveten om detta utan att tidigare invända, vilket han dock gjorde mot medlemmens pågående fejkade skadeståndskrav som riktades mot någon som inte var sverigedemokrat och dessutom skulle kunna avslöja bluffen.
Vid ett tillfälle säger medlemmen: ”Jag trodde inte att du skulle tycka det var så farligt eftersom ni gjort så mycket sådant innan”. På det svarar Benjamin Boman att ”Då ska det ju vara befogat. De mål vi har drivit av prejudikatintresse”.
Att driva en skentvist i domstol räknas dock som rättegångsmissbruk enligt 9 kap. 1 § rättegångsbalken.
[caption id="attachment_31718" align="alignnone" width="585"]
![Högsta Domstolen. Foto: Wikipedia/Tmarki]()
Högsta Domstolen. Foto: Wikipedia/Tmarki[/caption]
Att skentvister är brottsliga är inte bara en resursfråga. Reglerna är också till för att hindra oärliga personer från att manipulera fram vägledande domar och uttalanden. Om båda parter i en tvist egentligen är på samma sida, presenteras ju en arrangerad diskussion för domstolen, som sedan skriver prejudikat baserat på en teater, snarare än en verklig meningsskiljaktighet. Det kan liknas vid en debatt om exempelvis Sverigedemokraterna, där två motståndare till partiet bemöter partiets argument genom att själva återge dem, istället för att låta publiken höra argumenten från Sverigedemokraterna själva. Ett vanligt upplägg i media som också mött hård kritik.
En skentvist vore att föra samma oetiska metod till domstolen för att få de prejudikat man själv önskar.
Skapar jobb åt sig själva
Det är inte enda gången Juridikfrontens medlemmar processar mot varandra om olika rättstolkningar.
Exempelvis 2014 begärde Robin Enander, presstalesman för Juridikfronten, handlingar från Kriminalvården. Hans begäran behandlades av Benjamin Boman som jobbar på myndigheten, men som samtidigt råkar vara Juridikfrontens jurist. Ärendet drevs till Kammarrätten.
De inbördes ”tvisterna” har inneburit en genväg för medlemmarna att uppträda i Högsta domstol, vilket annars brukar vara förunnat advokater som varit toppstudenter, fått tingsnotarieplats, blivit anställda på byrå och med tiden erhållit advokattitel och lång erfarenhet.
Flera av medlemmarna har ännu inte tagit sin examen, trots att de studerat långt över de 4,5 år som det ska ta att genomföra juristprogrammet för en normalbegåvad student som pluggar i normal takt. Ingen av dem som trots allt tagit sin examen har därefter fått jobb på någon byrå. Istället har medlemmarna lyckats desto bättre i att framträda i media, skriva debattinlägg, hålla föreläsningen för journalister och intervjuas som rättsexperter av samma journalister.
En genomgång av företrädarnas inlagor till Sveriges domstolar visar att jobben de skapat åt sig själva också utgör deras hittills enda juridiska uppdrag. Vid sidan av tvister med Kronofogden, Socialnämnden, Radiotjänst och andra myndigheter har företrädarnas möjligheter att praktisera sina nyvunna juridiska färdigheter i domstol varit begränsade till att kräva skadestånd åt sig själva, vara ombud åt varandra i dessa mål eller tvista inbördes i vad som verkar vara påhittade tvister.
Skånska Dagbladet skrev om att en journalist gripits, men nämnde inte hans namn.[/caption]
Någon intervju med den gripne journalisten själv har dock inte publicerats och hans namn nämns inte av Juridikfronten eller i några av reportagen om händelsen.
Juridikfronten JO-anmälde anstalten, men även i deras anmälan utelämnades medlemmens namn, eftersom han enligt Juridikfronten måste förbli anonym.
Hade bråttom – röjde sig själv
Ett beslut från Linköpings tingsrätt 2015 avslöjar dock att den gripne medlemmen från Juridikfronten är Daniel Pihl. Alltså samma person som Juridikfronten skulle haft en skadeståndstvist med. Daniel Pihl hade efter att polisen grep honom fått för sig att han behövde en offentlig försvarare och begärde en sådan i tingsrätten, som dock avslog hans begäran eftersom det inte ens hunnit bli någon förundersökning och det därför inte fanns något behov av en advokat. Något åtal blev det heller aldrig och Daniel Pihls ivriga begäran fick istället det enda resultatet att han röjde sitt egna namn.
Samma år fick Daniel Pihl också hjälp av Benjamin Boman, Juridikfrontens jurist, att ansöka om namnbyte. Han heter i dag istället Rolf Anders Pihl.
Ett blogginlägg tillhörande en medlem i Juridikfronten tyder också på att de kände varandra långt före både stämningsansökningar och journalistuppdrag. Inlägget publicerades 2009 och var en debattartikel signerad Daniel Phil och Oskar Augustsson, vilket var Benjamin Bomans namn innan han också bytte.
Namnbyte försvårar granskning och är vanligt bland Juridikfrontens medlemmar. Organisationens jurist Benjamin Boman har till exempel använt fem olika namn och stavningar i sina myndighetskontakter, och 2017 bytte till och med Juridikfronten namn till Ivstitia in Æternum, även om organisationen utåt fortsätter att kalla sig Juridikfronten.
[caption id="attachment_31717" align="alignnone" width="577"]
Juridikfronten har bytt namn till Ivstitia in Æternum. Skärmavbild från merinfo[/caption]
Använde tvisten som argument att stoppa fria kommentarer
Juridikfronten har länge försökt få medier att ta bort möjligheten för svenskar att skriva om invandring på forum och i kommentarsfält. I och med tvisten med Daniel Pihl fick de slutligen den ammunition de ville ha. När tvisten hamnade i Göta hovrätt skrev domstolen i ett uttalande att det inte vore ”möjligt att släppa in omodererade kommentatorer och ändå bibehålla grundlagsskyddet för det redaktionella materialet”.
Därmed fanns ”prejudicerande” uttalanden från en hovrätt av precis det slaget som Juridikfronten behövde för att övertyga de stora medierna om att ta bort kommentarsfunktion. Något som Juridikfronten också var snabba med att använda. I ett inlägg på Juridikbloggen skrev organisationens jurist Benjamin Boman:
”Konsekvensen av hovrättens beslut torde vara att även större mediewebbplatser där kommentarfälten är fria, inte kan betraktas som grundlagsskyddade enligt 1:9 YGL. Detta kan förstås vara förödande för massmedierna, men det bästa sättet att råda bot på situationen är rimligen att förhandsgranska samtliga kommentarer i samtliga grundlagsskyddade medier (eller ta bort möjligheten att kommentera).”
Fick inte önskad effekt
Även om Hovrätten visserligen uttalade sig, avgjordes dock aldrig förtalsmålet där, utan skickades tillbaka det till tingsrätten för prövning. Både Juridikfronten och Daniel Pihl verkade dock ha fått vad de ville ha i och med Hovrättens uttalanden och saken drevs inte vidare. Ett faktum som tillsammans med det yrkade skadeståndet på bara en krona väckte misstankar redan då om att parterna agerat i samförstånd för att få prejudicerande uttalanden att använda, inte att lösa någon verklig tvist.
Lyckan varade dock inte länge. JK slog fast samma år att hovrättens uttalanden inte innebar någon ny praxis, eftersom det inte fanns något avgörande.
Lusten att stämma för förtal vaknade därefter återigen. Daniel Pihl överlät rätten att kräva skadestånd för att han kallats ”nazist” till organisationen Institutet för Juridik och Internet (IjI) som Juridikfronten samarbetar med. Åtminstone Juridikfrontens jurist Benjamin Boman är också aktiv i båda föreningarna, då han 2013 hjälpte mediekändisjuristen Mårten Schultz att starta IjI. De både vän-organisationerna tvistade sinsemellan hela vägen till Högsta domstolen, som avgjorde saken förra året.
Men inte heller denna gång blev det något avgörande om förtalsfrågan. Högsta domstolen konstaterade att rätten att kräva ideellt skadestånd inte går att överlåta.
Brottsligt att hitta på tvist för att skapa prejudikat
Daniel Pihls hemliga engagemang i den organisation som han stämde och bekantskapen med Juridikfrontens jurist Benjamin Boman ger vatten på kvarn åt misstanken som många redan tidigare haft, att det aldrig funnits någon verklig tvist, utan att det istället var ett agerande i samförstånd för att försöka manipulera fram en prejudicerande dom att använda som argument för att få bort kommentarsfälten och forum från internet.
I ett telefonsamtal från 2013, som Nya Tider tidigare skrivit om mellan Juridikfrontens jurist Benjamin Boman och en annan medlem, framstår det också som att Juridikfronten inte är främmande för att driva tvister i sådana syften. I samtalet sägs att medlemmen åtminstone vid tre tillfällen skrivit förtal om sig själv och andra medlemmar i kommentarsfält på sverigedemokratiska bloggar, som de sedan krävt skadestånd för av sverigedemokraterna. Det framgår att Benjamin Boman varit medveten om detta utan att tidigare invända, vilket han dock gjorde mot medlemmens pågående fejkade skadeståndskrav som riktades mot någon som inte var sverigedemokrat och dessutom skulle kunna avslöja bluffen.
Vid ett tillfälle säger medlemmen: ”Jag trodde inte att du skulle tycka det var så farligt eftersom ni gjort så mycket sådant innan”. På det svarar Benjamin Boman att ”Då ska det ju vara befogat. De mål vi har drivit av prejudikatintresse”.
Att driva en skentvist i domstol räknas dock som rättegångsmissbruk enligt 9 kap. 1 § rättegångsbalken.
[caption id="attachment_31718" align="alignnone" width="585"]
Högsta Domstolen. Foto: Wikipedia/Tmarki[/caption]
Att skentvister är brottsliga är inte bara en resursfråga. Reglerna är också till för att hindra oärliga personer från att manipulera fram vägledande domar och uttalanden. Om båda parter i en tvist egentligen är på samma sida, presenteras ju en arrangerad diskussion för domstolen, som sedan skriver prejudikat baserat på en teater, snarare än en verklig meningsskiljaktighet. Det kan liknas vid en debatt om exempelvis Sverigedemokraterna, där två motståndare till partiet bemöter partiets argument genom att själva återge dem, istället för att låta publiken höra argumenten från Sverigedemokraterna själva. Ett vanligt upplägg i media som också mött hård kritik.
En skentvist vore att föra samma oetiska metod till domstolen för att få de prejudikat man själv önskar.
Skapar jobb åt sig själva
Det är inte enda gången Juridikfrontens medlemmar processar mot varandra om olika rättstolkningar.
Exempelvis 2014 begärde Robin Enander, presstalesman för Juridikfronten, handlingar från Kriminalvården. Hans begäran behandlades av Benjamin Boman som jobbar på myndigheten, men som samtidigt råkar vara Juridikfrontens jurist. Ärendet drevs till Kammarrätten.
De inbördes ”tvisterna” har inneburit en genväg för medlemmarna att uppträda i Högsta domstol, vilket annars brukar vara förunnat advokater som varit toppstudenter, fått tingsnotarieplats, blivit anställda på byrå och med tiden erhållit advokattitel och lång erfarenhet.
Flera av medlemmarna har ännu inte tagit sin examen, trots att de studerat långt över de 4,5 år som det ska ta att genomföra juristprogrammet för en normalbegåvad student som pluggar i normal takt. Ingen av dem som trots allt tagit sin examen har därefter fått jobb på någon byrå. Istället har medlemmarna lyckats desto bättre i att framträda i media, skriva debattinlägg, hålla föreläsningen för journalister och intervjuas som rättsexperter av samma journalister.
En genomgång av företrädarnas inlagor till Sveriges domstolar visar att jobben de skapat åt sig själva också utgör deras hittills enda juridiska uppdrag. Vid sidan av tvister med Kronofogden, Socialnämnden, Radiotjänst och andra myndigheter har företrädarnas möjligheter att praktisera sina nyvunna juridiska färdigheter i domstol varit begränsade till att kräva skadestånd åt sig själva, vara ombud åt varandra i dessa mål eller tvista inbördes i vad som verkar vara påhittade tvister.