![]()
Huvudämnet kom snabbt på tal:
– I dag presenterar vi vår samlade integrationspolitik. Både förslag som vi har utvecklat under åren och förslag som är nya. De handlar i grunden om jobben, om språket och om att samhället ställer krav. Vi ska lösa integrationsproblemen. Det kommer inte bli enkelt. Det kommer att ta tid. Men det är nödvändigt.
I sitt tal förde Kristersson fram en linje som skiljer sig avsevärt från företrädaren Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”:
– Den första uppgiften blir att se till att Sverige inte blir det mest attraktiva landet för människor att söka asyl i, för då kommer inte det här att fungera. Vi måste snarare ha en stramare migrationspolitik än vad vi har i dag.
Han tillade:
– Vi är allt fler som delar uppfattningen att svensk migrationspolitik måste vara stram i flera år framöver. Det vore bra för Sverige.
På migrationsområdet framfördes även förslaget om en obligatorisk språkskola för nyanländas barn. Precis som dagens socialdemokrater vill Ulf Kristersson nu också se fler förvarsplatser och större befogenheter för polisen att ingripa mot avvisade migranter.
Spänningar inom Alliansen
Skärpningarna vill Kristersson uppnå genom en uppgörelse över blockgränsen, vilket sannolikt beror på Centerpartiets avvikande hållning på området. Centerledaren Annie Lööfs stöd för regeringens särskilda amnesti för en del av gruppen afghanska män togs inte emot väl av övriga partier inom Alliansen. När det meddelades kände sig Kristersson nödgad att på Facebook förtydliga:
”En röst på Moderaterna är alltså inte en röst på Centerns migrationspolitik. Alliansen är samtidigt mycket större än enbart just detta riksdagsbeslut. Och den saken har inte heller ändrats. Nu är det snart val. Ytterst är det väljarna som bestämmer.”
Under konferensen valde han dock att utmåla Alliansen som ett fortsatt gemensamt projekt:
– Vi är oense om delar av migrationspolitiken, men enigheten om integrationen är större.
En ödesfråga
Ordet ”integration” användes följaktligen flitigare än invandringen och dess volymer i sig, men han dristade sig till att ändå tala om en ”ödesfråga”, ett ordval som tidigare huvudsakligen hörts från Sverigedemokraterna. Han menade att invandrares utanförskap riskerar att gå i arv, där barn aldrig får se sina föräldrar gå till ett arbete och menade:
– Därför är integrationen vår tids ödesfråga. Klarar vi inte den, klarar vi kanske inte av någonting annat heller.
En annan aspekt som tidigare i princip varit bannlyst i medier och politik var nu möjlig att framföra:
– Det finns en stark koppling mellan migration och integration som man måste förstå. Det är uppenbart mycket lättare att driva integrationspolitik om det kommer få, och mycket svårare om det kommer många.
Fortfarande är dock oviljan stor att peka på vilka grupper det är som har så svårt att integrera sig och varför.
Fortsatt hyckleri kring regeringsfrågan
Även om markeringarna om skärpt migrationspolitik blev många, kvarstår mycket av det som av många länge uppfattats som hyckleri, inte minst när det gäller regeringsfrågan. Trots att Alliansen hela tiden haft möjlighet att faktiskt fälla regeringen, kritiserade Kristersson regeringens senaste mandatperiod:
– Det är en befrielse att den här mandatperioden snart är över. Den har varit riktigt dålig, inte en till sån här mandatperiod.
Uttalandet möttes av applåder, men verkligheten är att denna opposition inte bara hade kunnat fälla regeringen under hela mandatperioden, utan även efter valet troligen kommer att kräva stöd från SD för att uppnå en majoritet i riksdagen. Enligt Inizios opinionsundersökning för maj samlar de rödgröna nu 37,8 procent och Alliansen 40,4 procent. Vid oenighet mellan de traditionella blocken kommer alltså SD, nu med ett stöd av 16,9 procent, att fälla varje avgörande.
Även i en intervju från den 8 maj, ett par dagar före kongressen, har Ulf Kristersson i en intervju med Dagens Samhälle svårt att förhålla sig till denna verklighet. Till skillnad från de flesta bedömare vill han hävda att situationen mycket väl kan se annorlunda ut efter detta val:
– Mycket talar också för att det inte blir så. Ta bara en sådan otroligt underskattad sak som att fyra allianspartier gemensamt sagt att vi inte kommer att göra om det här. Inte en mandatperiod till som denna.
På vilket sätt situationen skulle vara annorlunda låter han vara osagt, och den väsentliga frågan om hur SD ska hanteras besvaras på vad som skulle kunna beskrivas som ett nonchalant sätt:
– Det är inte mycket för mig att hantera. Jag tänker lägga fram en politik som jag står för. Jag kommer inte att låta bli att driva vår politik för att någon annan kommer att rösta på den. Om däremot SD och S bestämmer sig för att göra upp och stoppa en alliansregering, eller fälla en alliansbudget, då blir det en majoritet för något annat.
Ett faktiskt samarbete med SD sägs fortfarande vara otänkbart, och retoriken känns igen:
– Jag tycker att man ska samtala, samarbeta och regeringsförhandla med partier som man verkligen delar grundläggande värderingar med.
Enligt egen uppgift har han ett stående ”skämt” om SD med Magdalena Andersson (S):
– Att bygga en statsbudget på SD:s ekonomiska politik vore lika oseriöst som att låta Vänsterpartiet få vetorätt över den, lyder skämtets punchline.
I övrigt menar han att han är kritisk till bland annat SD:s ”syn på öppenhet och internationell samverkan”. Med Centerpartiets oklara position och Socialdemokraternas och Moderaternas liknande utspel, växer misstanken om att planen för regeringsbildningen faktiskt är en bred koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
