A Swedish Elephant, årets viktigaste dokumentärfilm

A Swedish Elephant är en mycket vacker film, den visar scener från det Sverige som var och från de delar av landet som fortfarande är trivsamma. Det är också en mycket sorglig film, kontrasten med scenerna från NoGo-zonerna och de dystra berättelser som tittaren får sig till livs är skrämmande och manar till eftertanke. Filmen skildrar kortfattat situationen före massinvandringen, illustrerat med filmklipp från 1950-talet och framåt. Därefter handlar filmen om effekterna av migrantkrisen 2015 och samhällets tillstånd avseende yttrandefrihet och andra demokratifrågor. Den lågmälda tonen är filmens stora styrka. Inga pekpinnar, bara en saklig redovisning av vad en rad debattörer och experter anser om läget och hur vi kom dit, blandat med arkivklipp och rubriker från olika media. Effekten blir att de invandringsvurmare som haft modet att ställa upp framstår i ett löjets skimmer bara genom att deras tidigare uttalanden redovisas utan kommentarer. Det här är en film som alla borde se före valet. Den är till skillnad från en del andra medieprojekt om tillståndet i Sverige inte det minsta propagandistisk, vilket gör att den kan nå ut till allmänheten. Helst borde den sändas på SVT, men enligt Göran Uhlin har intresset som väntat varit svalt. Istället kommer den att finnas tillgänglig på nättjänsten Vimeo. Projektet har en facebooksida med ytterligare information och en mycket intressant debattvideo från lanseringen i Almedalen som vi berättade om i förra numret. [caption id="attachment_38369" align="alignnone" width="585"] Filmens skapare: (från vänster) Dokumentärfilmarna Richard Gardt och Göran Uhlin, samt assisterande producent Greger Landstedt under premiären utanför Visbys ringmur. Uhlin och Gardt har samar­betat sedan 2005 med inredningsreportage, men har på senare tid ägnat sig åt sitt stora intresse, dokumentärfilm. Man har bland annat gjort den prisbelönta filmen ”Bing Brothers” om en klubb för mopedintresserade nostalgiker i Motala. Foto: Nya Tider[/caption]

Många kända opinionsbildare

Rollistan är imponerande, utöver en lång rad röster från vanliga människor, poliser och anonyma tjänstemän på Migrationsverket får vi också möta ett omfattande uppbåd av kända experter och debattörer. Många har också tackat nej, vilket är synd, men väntat. De som uttalar sig ger en klar övervikt för en kritisk inställning till dagens tillstånd i samhället. Det hade varit riktigt underhållande att få höra till exempel låtsashistorikern Henrik Arnstad lägga ut orden om massinvandringens välsignelser. Aftonbladets Åsa Linderborg hade också varit en bättre, mer nyanserad representant för etablissemangets syn på saker som yttrandefrihet och snedvridningen av media än Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, som helt saknar probleminsikt. Henrik Johansson från nätverket ”Inte Rasist, Men” har på sistone slutat med sin barnsliga stil och blivit mer resonerande, liksom Expo-grundaren Tobias Hübinette. Kanske anar de vart vindarna blåser? Kriminologen Jerzy Sarnecki ångar dock på i sin vanliga stil.

Värderingar och svenskhet

Att någorlunda detaljerat referera filmen skulle bli en mycket omfattande artikel, filmen är fullspäckad med relevanta analyser, så det får bli ett axplock: I början av filmen handlar det om svensk kultur. Forskaren och programledaren Bi Puranen talar om att Sverige är ett extremt land baserat på data från World Value Survey, där hon är generalsekreterare. David Eberhard, överläkare på psykiatriavdelningen på Danderyds sjukhus, går vidare i ämnet med konstaterandet att Sverige är ett land där överlevnadsfrågor inte har någon plats, det mesta handlar om självförverkligande. Detta gör oss dåligt förberedda för kriser. Detta ämne går folklivsforskaren Dan Korn vidare med: ”Svenska köttbullar är svenska köttbullar”. Varifrån saker kommer från början är inte avgörande för om de nu ingår i svensk kultur. Anders Lindberg från Aftonbladet ser svensk kultur som öppenhet för förändring: ”För mig ligger tryggheten i den här förändringen”. Krönikören Johan Hakelius tar upp att de som nu kommer till Sverige ligger i helt andra ändan av den värderingskarta som tagits fram av World Value Survey. Homogeniteten har också gjort att vi inte behövt definiera vad som är svenskt, menar journalisten Per Brinkemo, det är därför påståenden som att det inte finns en svensk kultur florerar. [caption id="attachment_38370" align="alignright" width="300"] Många på plats. Joakim Lamotte, känd för sina videor på bland annat Facebook, var en av profilerna som kom till lanseringen. Här tillsammans med opinionsbildaren Jessica Stegrud. Foto: Nya Tider[/caption] Efter en sekvens med socialministern Annika Strandhäll (S) på Rinkeby torg, där invandrare försöker fira nationaldag i slöjor och utan någon större närvaro av svenska kulturbärare, kommer feministen Ebba Witt-Brattström in och hävdar att svensk kultur är beroende av att vara en stormakt. Hon ser det som att eftersom vi inte längre är en stormakt militärt, har idén om den humanitära stormakten tillkommit efter att Dag Hammarskjöld och Olof Palme lagt grunden för det. Musikproducenten Alexander Bard sågar den svenska toleransen, det är bara konflikträdsla, enligt honom. Henrik Johansson slår ett slag för svenska flaggan. Historiken Lars Trägårdh påtalar att det finns en konflikt mellan nationell identitet och mänskliga rättigheter, konventionerna kommer inte med några pengar att betala idealen med.

Omsvängningen

Med tal av statsminister Stefan Löfven, tidningsrubriker och Fredrik Reinfeldts ökända ”Öppna era hjärtan”-tal skildras omsvängningen av migrationspolitiken. Vi får också se miljöpartisten Åsa Romson lipa och Löfven säga att ”vi har varit naiva”. Vidare får vi höra och se gränspolisens syn på hur det gick till när migranter vällde in över gränsen 2015. När det handlar om debattklimat sticker Anders Lindberg ut, i hans värld är mycket av invandringskritiken rasism. Andra på hans sida, som Hübinette, är mer ödmjuka, men för dem är ”tonen” viktigare än innehållet. Bard går tvärsemot detta, hårda raka budskap är hans modell. Jens Ganman, känd för sin samhällssatir, och den oppositionelle skribenten Jan Tullberg, sågar media. Journalisterna granskar inte längre, enligt dem, vilket Tullberg anser beror på publiceringsbesluten utifrån om något gynnar SD eller inte. Jash Doweyko-Jurkowski berättar om sitt genombrott med filmen om nyårsraketattackerna i Malmö. Därefter har han blivit en betydande medborgarjournalist med sajten Neutral Media. Janne Josefsson från SVT:s Uppdrag Granskning och ståuppkomikern Aron Flam vittnar också om egna erfarenheter av åsiktskorridoren och självcensuren i systemmedia. Finska och danska journalister, politiker och forskare ger sin bild av ”de svenska tillstander” och kopplar ihop kulturen och debattklimatet. Det är ingen ljus bild som målas upp.

Vem får stanna?

Programmeraren Tayyab Shabab, som utvisades för att en tidigare arbetsgivare missat att teckna en försäkring för honom, berättar om den bisarra hanteringen av hans fall. Till slut gav han upp och arbetar nu i Berlin istället. Den senare delen av intervjun sker på Afghandemonstrationen på Medborgarplatsen i Stockholm, vilket ställer saken på sin spets. Hittills har jag mest känt sorg, men att få se Tayyab bland fräcka kriminella migranter och ”batikhäxorna” Märta och Bitte, gör mig heligt förbannad. En afghan antyder att demonstrationen har koppling till Socialdemokraterna, ett ämne som borde undersökts närmare. [caption id="attachment_38371" align="alignnone" width="585"] Foto: Nya Tider.[/caption]   Uppdrag Gransknings reportage om afghaner kommenteras. Åldersfusk, undermålig journalistik och den psykiska döden tas upp. En finsk-irakisk entreprenör berättar att bara runt 30 procent av de syriska migranterna är flyktingar. Han driver en resebyrå som hjälper de som insett att de blivit lurade till Finland att snabbt komma hem igen. Han säger också att många av hans kunder har jobb i den irakiska förvaltningen eller armén att återvända till. Migrationsverket vägrar att ställa upp på intervju, istället får två anonyma tjänstemän och en gränspolis ge sin berättelse.

Följderna

I ett svep runt förorterna och Nordstan i Göteborg får vi se följderna av migrationsvågen. Vanliga människor och poliser berättar med kommentarer av de medverkande debattörerna. Jerzy Sarnecki upprepar sitt mantra att vi redan vet allt om invandrares överrepresentation i brottslighet. Enligt honom finns det inga NoGo-zoner, det handlar om ”socialt desorganiserade områden”. En rad av de medverkande får ge sin bild av framtiden, inte ens de som verkat för massinvandringen är särskilt positiva.

En ”cliffhanger”

Ett största hotet mot Sverige, som man kan luras att tro om man följer systemmedia, och statsfeminismen har skapat en hel del problem för hedersvåldsutsatta. Det känns som om slutet blev hängande i luften utan den grundliga behandling som kännetecknar resten av filmen, och det finns en orsak till det. Göran Uhlin berättar för Nya Tider att man har ytterligare 2,5 timme filmmaterial av sådan klass att det kommer att utgöra grunden för en ny film. Slutet skall därför ses som en teaser för den kommande filmen.