Sveriges övergångsregering tänker skriva på FN:s migrationsavtal

Allt fler länder drar sig ur det hårt kritiserade migrationsavtalet ”Global Compact on Safe, Orderly and Regular Migration”. Samtidigt växer motståndet mot avtalet i Sverige. Trots detta har Stefan Löfven (S) för avsikt att skriva under avtalet om det inte blir regeringsskifte innan dess. Efter att det länge varit tyst om frågan i systemmedia och migrationsavtalet lyfts fram endast av Nya Tider och andra alternativa medier, har nu även andra aktörer så sakteliga börjat vakna. I riksdagen är det dock inte Sverigedemokraterna som tagit tag i frågan, utan Moderaterna. Partiet kräver nu att regeringen kommer till riksdagen och redogör för förhandlingarna. Har en övergångsregering ens mandat att skriva på ett avtal? [caption id="attachment_43551" align="alignright" width="300"] Heléne Fritzon (S), migrationsminister och biträdande justitieminister. Foto: Regeringskansliet[/caption] Joanna Abrahamsson, press­sekreterare till migrationsminister och biträdande justitieminister Heléne Fritzon (S), säger till Nya Tider: – Frågan om hur Sverige kan stötta en icke-bindande generalförsamlingsresolution aktualiseras först när ramverket är antaget och blir därmed en fråga för då sittande regering. NyT: Generellt ska väl en expeditionsministär endast sköta rutinärenden. Kan detta avtal verkligen räknas som ett sådant med tanke på att flera andra länder dragit sig ur med hänvisning till sitt nationella självbestämmande? – Vad gäller internationellt samarbete har en övergångsregering i princip oförändrade befogenheter, hävdar Abrahamsson. Flera länder anser dock att migrationsavtalet har stor påverkan på deras säkerhet. Sedan Nya Tider senast skrev om ”Global Compact” har ytterligare länder tillkommit som ratar hela förslaget och vägrar skriva på, bland andra Tjeckien och Israel. I många länder har avtalet, till skillnad från Sverige, lett till en het debatt som fått mycket utrymme i media. Ungerns utrikes- och handelsminister Péter Szijjártó sade att Global Compact ”står helt i strid med sunda förnuftet, Ungerns intressen och avsikten att återställa Europas säkerhet”. – Invandring är inte och bör inte heller bli en mänsklig rättighet, sade Österrikes vice förbundskansler Heinz-Christian Strache från invandringskritiska högerpartiet FPÖ i ett uttalande i slutet av oktober. – Det är vi och ingen annan som beslutar vem som kommer in i Österrike, tillade Strache. I Lettland har frågan tagits upp av parlamentet och man kommer att rösta om huruvida landet ska underteckna avtalet. I Sverige har dock den offentliga diskussionen lyst med sin frånvaro och Joanna Abrahamsson berättar att Sveriges regering ”välkomnar” avtalet: – Migrationsramverket lägger grunden för stärkt hantering av möjligheter och utmaningar kopplade till internationell migration. Regeringen ser positivt på att ramverket syftar till att minimera grundorsaker till ofrivillig migration; stärka internationellt samarbete för att rädda liv och göra migration mer säker; samt stärka samarbetet kring återvändande, återtagande och återintegrering. – Sverige har uttryckt stöd för ramverket under förhandlingsprocessen och välkomnat den balanserade sluttexten i samband med förhandlingarnas avslutande i juli 2018, avslutar hon, och vägrar svara på följdfrågor om deklarationen.

”Ingen underskrift”

– [Jag] vill också förtydliga att det ej handlar om någon underskrift, det är ett missförstånd, överraskar Abrahamsson med att hävda. NyT: Det står ”underteckna” respektive ”sign” i vartenda svenskt och engelskspråkigt medium, så, exakt vad är det som hela världen missuppfattat? European Journal of International Law och professor Anne Peters på Max Planck Institute tycks också ha missuppfattat och använder ordet ”sign”. Så, igen, vänligen förklara vad du menar. – En underskrift kommer ej att ske. Att ordet förekommer i rapporteringen är ett missförstånd. Däremot kan länder ställa sig bakom ramverket. När vi frågar om vad det är för skillnad mellan att ”skriva under” och ”ställa sig bakom” väljer Abrahamsson att inte svara på några fler frågor. [caption id="attachment_43550" align="alignnone" width="585"] Joanna Abrahamsson, biträdande justitieminister. Foto:[/caption]

Gammelmedia tvungna ta upp avtalet

När vi skrev om migrationsavtalet i NyT v. 42/2018 hade endast några andra alternativmedier skrivit om det. Till slut såg sig dock så kal­lade etablerade medier tvungna att ta upp saken. Först ut var tidningen Metros avdelning Viralgranskaren, som den 16 november publicerade en artikel där man hävdar att invandringskritiker sprider ”rykten och desinformation” om avtalet. ”Men bilden som målas upp stämmer inte överens med verkligheten, enligt flera experter som Viralgranskaren har pratat med”, förkunnar man. Invandringskritiska journalisten Katerina Janouch pekar i en artikel på att Metros ”experter” är allt annat än opartiska och deras artikel kraftigt vinklad. Den motbevisar kort sagt inget av de påståenden som invandringskritiska medier tagit upp, utan presenterar bara informationen på ett sätt som, med Janouchs ord, ska ”släta över och lugna medborgarna så att de inte ska få in några olämpliga och kritiska frågor i sina små huvuden”. Aftonbladets Wolfgang Hansson beskriver i en krönika den 22 november invandringskritikers farhågor som ”konspirationsteorier om att världens gränser nu kommer att öppnas och att ’etablissemangets’ mål är att bakvägen införliva det icke-bindande avtalet i sina länders lagstiftning”. Samma dag publicerades en jämförelsevis objektiv artikel av Niklas Svensson på Expressen, där Global Compact kal­las ”det kritiserade migrationsavtalet”. Bland annat intervjuar han Moderaternas migrationspolitiska talesperson Johan Forssell, som för fram en av de ”konspirationsteorier” som hittills bara alternativmedier tagit upp: – Risken är ju att det här avtalet kan bli tvingande på sikt, säger Johan Forssell till Expressen. Expressen tar även upp andra problematiska aspekter av avtalet, inte minst att regeringen dittills varit tyst om det. ”Nu – drygt två veckor före undertecknandet – bryter regeringen tystnaden om FN:s globala migrationsramverk ’Global Compact’ och kommer till riksdagen för att svara på frågor om avtalet”, konstaterar Niklas Svensson. Avtalet har förhandlats fram i sex steg under över ett års tid, men till skillnad från i flera andra länder har regeringen inte informerat riksdagen om förhandlingarna utom vid ett tillfälle, i mars i år. Som jämförelse pekar Expressen på den finska regeringen som har informerat riksdagen ”vid inte mindre än fem tillfällen under det senaste halvåret” utan att oppositionen tvingats avkräva dem det. Detta trots, eller kanske på grund av, att invandringsfrågan är en ännu hetare potatis i Sverige än i Finland. Vi kan lägga till att Lettland går så långt att man voterar i parlamentet om huruvida man ska underteckna eller inte.

SD kritiseras för senkommet avståndstagande

Moderaterna var alltså det parti som krävde en redogörelse från regeringen, och enligt flera källor är många inom partiet kritiska till avtalet. Man har emellertid inte tagit ställning till det ännu, och det enda riksdagsparti som uttryckligen motsätter sig avtalet är än så länge Sverigedemokraterna. – Vi är bestämt emot ett undertecknande. Avtalet är spretigt, otydligt och svåröverblickbart, säger partiets migrationspolitiska talesperson Paula Bieler till Expressen. SD får dock själva kritik för att man inte motsatt sig avtalet både tydligare och främst tidigare. Journalisten och samhällsdebattören Ingrid Carlqvist påpekar i ett blogginlägg att hon och flera andra utan framgång försökt avkräva SD ett ställningstagande om avtalet, och menar att SD inte tordes göra det förrän Moderaterna tagit initiativet. Den tyngsta kritiken kommer från Sverigedemokraternas tidigare affischnamn och före detta riksdagsledamot Kent Ekeroth. I en krönika på SD-vänliga nyhetssajten Samhällsnytt den 23 november levererar han en bredsida mot partiledningen: ”Land efter land som inte styrs av vänsterkrafter har med starka ord förkastat avtalet, som genomgående tolkas som ett tydligt steg mot ökad massinvandring, öppnare gränser och ett undergrävande av nationalstaten. Avtalet är inte bindande, nej. Men i avtalet står samtidigt att varje underskrivande land senare ska implementera ställningstagandena i nationell lagstiftning. Men oavsett den legala tyngden i avtalet så är den politiska andemeningen MYCKET tydlig. Och den går rakt emot allt det som SD har stått för och det som är partiets själva existensberättigande. Varför skulle man inte markera mycket skarpt mot detta?” [caption id="attachment_43552" align="alignnone" width="585"] Kent Ekeroth, före detta riksdagsman för Sverigedemokraterna, är kritisk till att partiet varit passivt ifråga om migrationsavtalet och inte tog avstånd från det förrän Moderaterna redan tagit initiativet. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia[/caption]   Ekeroth fortsätter med att hävda att partiledningen inte bara underlåtit att agera utan dessutom hindrat andra från att göra det: ”Enligt mina källor fanns det de inom partiet som ville agera tidigt, men stoppades av andra med mer makt. /.../ Istället valde man passivitet och som ett brev på posten tar nu istället M initiativet. Paula Bieler kal­lade avtalet ’spretigt, otydligt och svåröverblickbart’. Men hur otydligt är det när avtalet tar ställning mot nationalstaten, för öppna gränser och total globalism? Och om detta är SD:s invändning, betyder det att man hade varit för dokumentet bara ställningstagandena för öppna gränser, nedmontering av nationalstaten och ohämmad globalism hade varit lite mer ’fokuserade’, ’tydligare’ och mer ’överblickbara’? Jag kan säga såhär: detta hade inte hänt om jag suttit kvar i riksdagen. Kanske därför jag petades också. Försiktigheten, ängsligheten och viljan att passa in tycks ha gått före viljan att utmana det vänsterliberala etablissemanget, sätta agenda och förskjuta debatten i en mer nationalistisk riktning.” Sverigedemokraternas ledning har i skrivande stund inte kommenterat kritiken.

”Icke bindande”?

Regeringen och systemmedierna har upprepade gånger påpekat att avtalet är ”icke bindande” och att man inte egentligen förpliktigar sig till något genom att underteckna det. Så enkelt är det emellertid inte. Anne Peters, professor i internationell juridik och chef för Max Planck Institute for Comparative Public Law and International Law, konstaterar i en artikel att det egentligen inte finns någon skarp gräns mellan juridiskt bindande och icke-bindande avtal: ”[Avtals]texten är vad som vanligtvis kal­las ’mjuk lagstiftning’, i gråzonen mellan lag och icke-lag, mellan lag och politik”, förklarar professor Peters på European Journal of International Laws bloggsida. Hon konstaterar vidare att avtalet kan ”användas som riktlinje för tolkningen av fastslagna lagar” och att ”undertecknandet av migrationsavtalet inte kommer att vara irrelevant i juridisk bemärkelse”. Intressant nog påtalar hon också att regeringar gillar ”mjuk lagstiftning” därför att de inte kräver att man blandar in parlamentet. Juridiskt bindande avtal kräver vanligtvis debatt och omröstning i riksdagen, medan avtal som formellt inte är juridiskt bindande kan undertecknas av regeringen utan vare sig debatt eller transparens. Peters framhåller att avtal som detta är relativt lätta att både omtolka och dra sig ur helt och hållet. Men det kan å andra sidan användas som språngbräda för mer bindande avtal eller lagar – och man kan bara gissa hur det kommer att tolkas under exempelvis en regering där statsministern heter Annie Lööf. Så sent som 2011 ansåg Lööf att Sverige borde bli ett ”nybyggarland” och skulle kunna ta emot 30 miljoner invandrare då hon intervjuades i SVT:s Agenda.

”Mjuka lagar” kringgår omröstning och debatt

Som Paula Bieler konstaterar är avtalets konsekvenser svåra att överblicka. Som Anne Peters konstaterar beror de till stor del på hur avtalet i slutändan tolkas av de stater som undertecknar det. Och som Kent Ekeroth konstaterar, går det däremot inte att ta miste på de underliggande tankegångarna och syftena. Avtalet förkunnar att invandring är något positivt – ”en källa till välstånd, innovation och hållbar utveckling i vår globaliserade värld”, slås det fast under punkt åtta i inledningen – och syftet är bland annat att effektivisera massinvandringen från tredje världen och samtidigt göra den ofrånkomlig. Den innehåller även flera andra uppseendeväckande utfästelser (se NyT v.42/2018), bland annat formuleringar som är svåra att tolka på annat sätt än att invandringskritiska medier ska berövas sina inkomster, samtidigt som journalister ska ”göras känsliga och utbildas” i ”invandringsrelaterade frågor och terminologi”. Stormen kring Global Compact är långt ifrån första gången som FN kritiseras för att vilja lägga sig i medlemsländernas invandringspolitik. Häromåret avslöjades en tidigare ouppmärksammad FN-rapport från år 2000 som öppet förespråkar vad man kal­lar ”ersättningsinvandring”. I korthet går begreppet ut på att eftersom Europa har en åldrande befolkning och låga födelsetal, måste man successivt ersätta den europeiska befolkningen med yngre och mer fertila invandrare från tredje världen. Invandringskritiker har pekat ut dessa planer som ett ”mjukt folkmord” eftersom den på sikt leder till att det inte finns några ursprungseuropéer kvar. Man har också pekat på att FN, i likhet med regeringarna i Västeuropa, aldrig ens försökt att höja födelsetalen genom politiska åtgärder, trots att exempelvis Ryssland framgångsrikt har vänt sin nedåtgående nativitet genom att uppmuntra barnafödande på olika sätt. Japan å sin sida satsar på robotar och automatisering för att slippa byta ut sin befolkning. Även om ersättningsinvandring inte nämns i Global Compact kan man konstatera att avtalet passar in i planerna som hand i handske: invandringen ska bli mer systematiserad, planerad och omöjlig att komma undan. Hela konceptet bygger på en föreställning om att människor utan större problem kan transplanteras från sitt land, sin kultur och sitt folk till ett annat, och att detta dessutom är önskvärt för alla inblandade.

Protesterna ökar

De länder som hittills sagt nej till att underteckna FN:s migrationsavtal i Marrakesch den 10-11 december är bland annat USA, Australien, Polen, Tjeckien, Slovakien, Estland, Österrike, Kroatien, Schweiz, Polen, Ungern, Bulgarien och Israel. Debatten pågår också för fullt i flera länder, och det är troligt att fler kommer att dra sig ur. [caption id="attachment_43553" align="alignnone" width="585"] Ungerns utrikesminister Péter Szijjártó säger nej till GC 13 juli 2018 Foto ungerska regeringens hemsida.[/caption]   Den amerikanska beskickningen till FN slog redan i slutet av förra året fast att Global Compact ”innehåller ett stort antal bestämmelser som är oförenliga med USA:s invandrings- och flyktingpolitik och med regeringen Trumps principer på invandringsområdet”. Ungern anser att det är helt fel att öka migrationen i världen: – Detta paket är avsett att uppmuntra migrationsprocesser på ett vanvettigt sätt, och tog endast Afrikas, Latinamerikas och små önationers intressen i beaktande när det slog fast att migration är en grundläggande mänsklig rättighet. Det är ett falskt synsätt, sade landets utrikes- och handelsminister Péter Szijjártó i ett uttalande. Samtidigt växer protesterna bland invandringskritiska gräsrötter i Sverige, med bland annat en demonstration på Mynttorget i Stockholm. I dagsläget förefaller det dock osannolikt att vare sig den invandringskritiska eller den moderata oppositionen ska kunna förhindra undertecknandet. Vad det innebär för Sveriges och Europas framtid lär Nya Tider få anledning att återkomma till.