![]()
Vänsterpartiet säger nej till Stefan Löfvén
”Förutsätter man Vänsterpartiets mandat, kan man inte ämna oss utan inflytande. Det skulle vara helt orimligt”, säger Jonas Sjöstedt vid en presskonferens på måndagen, efter det att han lämnat besked till talmannen om att V kommer att rösta nej till Stefan Löfvén på onsdag.
Beskedet från vänsterledaren innebär att Stefan Löfvén blir nedröstad på onsdag, om man inte lyckas förhandla om regeringsunderlaget innan dess. Om Stefan Löfvén skulle ge vänstern de garantier som Jonas Sjöstedt efterfrågar, måste rimligen både C och L backa ur sin överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I annat fall skulle det innebära att de gör sig helt beroende av att förhandla med Vänsterpartiet, eller i vart fall acceptera att V är med och utformar de förslag som man förhandlar fram med S och MP. En sådan ordning måste innebära att både Annie Lööf och Jan Björklund snabbt avpolletteras från sina poster i respektive parti.
Det politiserade LO ställer krav på S
LO har sedan länge en överenskommelse med Socialdemokraterna om den politiska inriktningen i Sverige. Detta måste Socialdemokraterna ta hänsyn till i det dagliga politiska arbetet. I detta ingår, utan att det sägs direkt, att LO skall se till att upprätthålla avtalsfreden på arbetsmarknaden, för att inte störa den ekonomiska politiken, så länge S följer LO:s önskelista. Denna form av korporativism har styrt symbiosen mellan fackförbunden inom LO-kollektivet och det Socialdemokratiska partiet under ett flertal decennier.
Karl-Petter Thorwaldsson är uppenbart, precis som Jonas Sjöstedt, upprörd över att Stefan Löfvén nu förbundit sig att genomföra en lång rad utredningar om borgerlig politik, istället för att arbeta vidare enligt inkörda spår på den socialistiska banan. Därför tar han nu till starka ord när han hotar med att LO skall sätta käppar i hjulet för Socialdemokraternas aviserade kursändring ihop med Centerpartiet och Liberalerna.
Men Thorwaldsson och LO behöver nog inte vara så oroliga. Dels är Stefan Löfvén en utpräglad maktmänniska och han skulle se till att lägga samtliga politiska förslag som LO motsätter sig i utredningskvarnen. Där skulle de komma att ligga ända till dess att nästa val närmar sig och Annie Lööf och hennes naiva kompisar i C och L yrvaket skulle behöva titta sig omkring och undra varför ingenting har hänt under de närmare tre år som då kommer att ha förflutit från det att hon hjälpte fram Stefan Löfvén till statsminstertronen i januari 2019. Det vill säga om deras planer går i lås på onsdag. Med de förutsättningar som nu gäller, måste C och L acceptera att Vänsterpartiet ges ett reellt inflytande över politiken, om de vill genomföra sin egen vänstersväng.
I ett ”Program för omfördelning ”
[1] lade LO den 22 november förra året fram ett sexpunktsprogram för ökad jämlikhet i Sverige. Man skriver bland annat: ”De senaste decenniernas ökade inkomstskillnader i Sverige är också till stor del ett resultat av politiska beslut, som har lett till mindre omfördelning genom skatter och transfereringar. Långsiktigt innebär också exempelvis politiska beslut som orsakat en mer ojämlik svensk skola att inkomstskillnaderna riskerar att öka ytterligare framöver”.
Det är högst osannolikt att LO skulle gå med på regeringsuppgörelsen mellan S och C, som innebär att värnskatten skall avvecklas, det är närmast en utopi. Och det är därför Karl-Petter Thorwaldsson nu direkt sätter ner foten för att visa Stefan Löfvén var skåpet skall stå i jämställdhetsfrågan.
Sammantaget kan man konstatera att Stefan Löfvén är beroende av både LO och Vänsterpartiet för att kunna regera. Den ordningen kommer sannolikt inte att ändras.
Annie Lööf riskerar respass ut ur riksdagen
Det är ett stort misstag av Annie Lööf att lita på att en socialdemokratisk regering skulle komma att lägga skarpa lagförslag med borgerlig/liberal inriktning, som det aktuella programmet innebär. Det huvudsakliga resultatet blir istället att Löfvén lyckas i sitt uppsåt att krossa sin huvudmotståndare, Alliansen.
Förhoppningsvis vaknar valmanskåren och ser till att vare sig Centern eller Liberalerna finns kvar i Riksdagen efter nästa val, som mycket väl kan bli i form av ett extraval den 7 april. Även Miljöpartiet kan då riskera att få lämna maktens korridorer.
Om den oortodoxa samfälligheten mellan C+L och S+MP, högst osannolikt, skulle gå igenom, kommer vi i praktiken att få se en i huvudsak Socialdemokratisk ekonomisk politik. Den kryddas med fortsatt influens av samhällsfarlig Miljöpartistisk energi- och migrationspolitik samt en del vänstersvängar mot äganderätten och andra socialistiska symbolfrågor. Sammantaget skulle det innebära att Sveriges ekonomiska problem kommer att växa snabbt under den kommande mandatperioden. De förment ”liberala” inslagen i politiken, skulle begravas i utredningsfloden fram till nästa val, då de i sannolikt kommer att läggas ner. I några enstaka fall kan de möjligen leda till propositioner som är så urvattnade att den avtalade politikinriktningen inte står att känna igen i de förslag som läggs fram.
Det kanske mest förvånande av allt, i den märkliga politiska karusell vi nu snurrar i, är att Centern och Liberalerna väljer att försöka få stöd för en liberal politik av kommunisterna, samtidigt som man övertydligt försöker hålla dem utanför alla förhandlingar. Det krävs inte så mycket insikt i politiken för att förstå att vänstern inte kan gå med på det.
Vi får kanske svaret nästa statsministeromröstning, men min prognos är att Stefan Löfvén röstas ner om inget nytt framkommer. Om det blir ett annat resultat måste Annie Lööf och Jan Björklund förklara varför de gjort sig beroende av kommunisterna.
Om jag får rätt bör vi börja rusta upp för extraval.
[1] http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_omfordelning_pdf/$File/omfordelning.pdf
